maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

för dödsdom och ersättningsskyldighet. A v de tolv militära ledamöterna
yrkade två på frikännande. De återstående tio dikterade domen. Anmärkningsvärt
är, att en noggrannare kännedom om ryssarnas förluster
påtagligen hade lett till Siöblads fullständiga frikännande, ty flera av
rättens medlemmar balanserade på linjen mellan det formalistiska och det
praktiskt militära betraktelsesättet. Men endast två - amiralen Karl von
Löwen och schoutbynachten Gustav Grubbe - voro i stånd att bortse
från ovidkommande omständigheter och basera sin dom på krigsläget,
aktionens syfte och de i handlingens ögonblick skönjbara möjligheterna. 1
Ehuru alltså rätten hade visat sig äga större förmåga att bedöma saken
än advokatfiskalen - vilket ju i detta fall var ganska naturligt - och
icke hade tvekat att ge Siöblad ett visst erkännande, mäktade den dock
inte fullständigt höja sig över det rent byråkratiska betraktelsesättet. I
de till domen fogade »rationes pro» konstateras både att Siöblads syfte
med och planläggning av anfallet varit riktiga och att han »därvid brukat
mandom så länge något varit för honom att uträtta». Även ansågs
det fastslaget, att ryssarna hade lidit svåra förluster och att deras eventuella
planer hade omintetgjorts. Men det formella orderbrottet - som
inte ens kunde med säkerhet fastställas, emedan ingen skriftlig order
förelåg - ansågs dock motivera en, om än mycket lindrig, fällande dom
- trots högste befälhavarens order av den 4 juni 1720 och hans upprepade
och uttryckliga godkännande av Siöblads handlingssätt! i ett fall
sådant som detta hade valet bort stå endast mellan ett strängt straff och
fullständigt frikännande. Den dom som föll var ingenting annat än en
chikan, och dess udd var i verkligheten närmast riktad mot konung
Fredrik.
När domen fallit, förmäler protokollet, tackade Siöblad rättens ledamöter
för deras havda möda och osparda flit och förklarade sig, i betraktande
av herrarnas vittra förstånd och de mogna och rättvisa skäl,
varpå de grundat sin dom, tillfreds med denna. Den som sett Siöblads
porträtt betvivlar icke, att ironien var klädd i en sirlig form.
1 Voteringsprotokollet (Amiralitetsöverrätten. Prot. 1722-25. Diarium för Armens
flotta 1762. Amiralitetsöverrätten om avgjorda mål. R.A.). Även för kännedomen
om denna urkund har jag amiral Unge r att tacka. Bland bilagorna finnas Siöblads
rapport av den 28 juli 1720 i en annan upplaga än den ovan nämnda samt hans försvarsskrift.
5 - 43844. Sjöhist. Samfundet. IV.
65