maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

20
på ett avgörande sjöslag, desto mer kanske den utsätter sina sjöförbindelser
för sporadiska angrepp från motståndaren.
En mindre flotta, som inte äger styrka tillräcklig att upptaga en kamp
om herraväldet till sjöss, kan i mycket stor utsträckning bringa en betydligt
överlägsen motståndare i största dilemma genom ett hänsynslöst
offensivt uppträdande. Men det framstår som ganska självklart, att denna
offensiv inte kan ta formen av framstötstaktik med den samlade flottan
i och för uppnåendet av rent militära mål. Den skulle då arbeta den
överlägsna flottan i händerna. I stället riktar sig anfallen mot handelssjöfarten
och vi finna ständiga exempel på denna krigföringsform från
1500-talets slut till den enorma förstöring av handelstonnage, som våra
dagars ubåtar och flygplan kunna åstadkomma.
Oftast inträffar det att den makt, som har den större örlogsflottan,
även är i besittning aven mera omfattande sjöhandel. På grund av det
tidigare påvisade förhållandet med svårigheten att tvinga en underlägsen
motståndare till ett avgörande inträffar ofta det för den kontinentala
tankevärlden främmande skådespelet av ett defensivt uppträdande från
den starkares sida och ett utpräglat offensivt från den svagares. Detta
förhållande måste ställa den kontinentala strategiens' grundtankar på huvudet.
Och i den mån kontinentala tankegångar vinna insteg i en nations
sjöstrategi, kommer denna genom hämmande sidoinflytelser att leda till
misstag, vanligtvis katastrofala misstag, i fråga om såväl marinstridskrafternas
uppbyggnad som deras operativa insättande. De senaste tre århundradenas
historia ger en rad skakande bilder av hur konflikten mellan
det maritima och det kontinentala tänkandets inverkan på krigföringen
utmynnat i ett fullständigt nederlag för det sistnämnda.
Om herraväldet till sjöss är nödvändigt för att vinna ett krig och detta
endast kan uppnås genom sjöslag, måste naturligtvis de egna operationerna
med kraft riktas mot fiendens huvudflotta och ett rent militärt
avgörande eftersträvas. Men antingen ens egen strävan går ut på ett
militärt avgörande eller inte, är det nödvändigt att i kalkylerna alltid
räkna med motpartens huvudstyrka. Detta är desto nödvändigare av den
anledningen, att sjökrigföringen medger en stor strategisk rörelsefrihet
i fråga om att ena ögonblicket uppträda med koncentrerad styrka och i
det andra med splittrade krafter. Det är växelverkan mellan dessa två
former, som kan skapa den strategiska mångsidighet, vilken medger överraskningar
och avgörande operationer.
För att åtminstone ytterst kortfattat belysa konflikten mellan maritim