maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

50
göra sig till herre i Finlands skärgård, varIgenom landets erövring
möjliggjorts, och ödelägga stora delar av det egentliga Sveriges kusttrakter;
den svenska flottans främsta uppgift var att slå och tillintetgöra
de ryska galärerna, att - såsom kung Fredrik hade uttryckt det -
ofördröjligen angripa fienden, var han än stode att finna. Nu hade man
funnit honom; det hade plötsligt blivit klart, att den fientliga roddflottans
huvudstyrka låg i södra Ålands skärgård, och dess uppgift kunde
inte gärna vara någon annan än att vänta på ett gynsamt tillfälle att
smyga sig över Ålands hav för att upprepa föregående års mordbrännarbragder.
Dröjde man, så gledo ryssarna undan likt en orm, som rinner
in i ett stenrös. Men brisen strök frisk över Lefjärden; ännu kunde man
hugga tag i den flyende reptilen. Å andra sidan hade Karl Siöblad amiral
Wachtmeisters muntliga order att trygga reträtten över Ålands hav och
därvid icke gå innanför Ledsund; enligt hans senare inför amiralitetsöverrätten
hävdade uppfattning var den dock given i ordalag, som möjliggjorde
en rätt fri tolkning. Och Siöblad såg klart krigsläget och dess
krav, och han kände måhända kung Fredriks brev av den 4 juni. Han
gick utan tvekan till anfall.
Fregatterna Vainqueur, Danska Örn och Kiskin fingo order att genom
att ankra tvärs över reddens norra utlopp söka avskära återtåget för de
galärer, som ännu inte hade hunnit ut ur Granhamn. Själv ville viceamiralen
segla fram i lä om fregatterna, d. v. s. på norra sidan, för att
engagera de flyende och komma emellan huvudstyrkan och så många som
möjligt av dessa.
Mitt i svärmen av galärer rusade de svenska fartygen in. På grund av
missuppfattad order anslöt sig Stora Phoenix till anfallet, i vilket alltså
ett linjeskepp och fyra fregatter togo del, medan Erik Siöblad med fregatten
Ebenezer och de lätta enheterna höll sig ute på flacket i väntan
på vidare order. Elden öppnades kl. 1/26 e. m. Sannolikt emedan de
flesta av galärerna i Granhamn redan hade hunnit passera utloppet, efterkom
kapten Falkengren på Vainqueur, som skulle leda fregatternas manöver,
icke den order han fått, utan föll av och förföljde de flyende i
riktning mot Brändö sund; de tre övriga fregattcheferna följde honom.
Pommern och dess fyra sekundanter voro mitt inne i svärmen av galärer,
och deras kanoner gåvo eld om styrbord och babord. De närmaste trakterades
även med musköteld. »Muskötteriet gick så fermt det någonsin
kunde», säger Siöblad, »men vårt skrå och kulor gjorde bättre.» Många
galärer satte på land, andra sjönko. Vrak och spillror drevo mot nordost.
•