maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

4
och formulera svaret så: strategien är allt det som rör kriget utom själva
stridens utförande.
Sedan kan strategien uppdelas i ett flertal olika delar. Det finns militära
fackmän som med en axelryckning tala om »amatörstrateger» , det
skulle vara sådana personer, som ventilera militära förhållanden utan att
vara yrkesmilitärer. Detta påstående visar en egendomlig begränsning i
tankeförmågan. Det är felaktigt att utan vidare jämställa begreppet
strateg och yrkesmilitär. För att en person lärt sig exempelvis landkrigets
taktik och teknik faller det väl inte av sig självt, att han också äger
strategisk kunskap och förmåga. I varje fall bör det stå klart, att den
högre strategiens utövare måste i största tänkbara utsträckning frigöra
sig från teknik och taktik. Som grundval för deras tankeverksamhet stå
studier i historia, geografi, psykologi och ekonomi. Strategien blir i sin
högsta form politik. Om man har detta klart för sig, förstår man det
drastiska uttalandet av Clemenceau: »Krig är tydligen en alltför allvarlig
sak att sättas i händerna på generaler.»
I ett demokratiskt samhälle framstår vikten av att de ledande personerna
verkligen sysselsätta sig med strategiska studier. Det är numera
regeringarna, som i sin hand ha det stora avgörandet, och det är ganska
självklart, att de måste äga kännedom om krigföringen i stort och dess
instrument. De stora avgörandena träffas kring det gröna bordet och vid
dessa förhandlingar framträder med skärpa betydelsen av strategisk skolning,
om statsmän och militärer skola till fullo förstå varandra. Och
detta är förutsättningen för en framgångsrik krigföring.
Det finns många, som förfäkta, att det blott finnes en enda strategi
och att det måste betecknas som oriktigt att särskilja sjöstrategien från
landstrategien. A v många militära skriftställares arbeten vill det nästan
synas, som om så vore fallet. Ogenerat skriva de om kriget och giva sina
tankar universell giltighet utan att betona, att det rör sig antingen om
de stora för all mänskligt energiuppbåd gällande lagarna eller också om
de speciella landstrategiska lagarna. De tala och skriva om kriget, men
hela diskussionen rör sig om kontinentala problem, alltså landkriget. Om
det endast funnes en gemensam strategi, hur skall man då förklara, att
historiens två hittills största fältherrar, Hannibal och Napoleon, till slut
besegrades? Och hur skola vi förklara, att stora, mäktiga nationer flera
gånger under historiens långa lopp fått finna sig i att draga det kortaste
strået trots till synes större resurser.
Vår blick för det väsentliga i många problemställningar skulle vinna