maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

52
läge framgår, drabbade det först Vainqueur, därefter Kiskin och sist
Stora Phoenix och Danska Örn. Den förkrossande övermakten gick hänsynslöst
till angrepp, »då fuller ryssarne i förstone blevo avslagne, men
på slutet kröpo de både bak och framför fregatterna» - d. v. s. de undvek
o deras bredsideseld - »tills dess dessa omsider av den stora myckenheten
blevo övermannade».
Den återstående delen av den svenska eskadern ingrep emellertid med
kraft i striden. »Under varande aktion, som i fyra goda glas [= fyra
halvtimmar] påstod, spelte viceamiralen med de övriga galärer och fregatter
längs deras linjer, så att de hoptals med galärer satte på landet och
många båtar och slupar flöto utan folk.» Enligt Siöblads berättelse lade
hans bror kommendören, vars flagg säkerligen blåste på fregatten Ebenezer,
t. o. m. ombord med den grundstötta Kiskin, som dock samtidigt
äntrades av ryssarna, varvid hon sjönk. På den först bland alla äntrade
Vainqueur kom elden lös men släcktes troligen av ryssarna, sedan de
hade fått fartyget i sitt våld. Stora Phoenix och sist den av sin befälhavare
övergivna Danska Örn blevo tagna; de hade båda »kört på
hålstenar» . Äntringsstriden var förbittrad; eldgivningen var så våldsam,
säger Siöblad, »att det intet kan hållas troligt». En rysk skottpråm,
som sannolikt låg till ankars under Flisöberg, och ett på stranden
uppkastat batteri ingrepo i striden och medverkade till fregatternas
erövring. Enligt rysk uppgift stötte två av dem på grund, när de sökte
vända bredsidan mot de anryckande galärerna, medan de övriga blevo
redlösa till följd av riggskador; därmed överensstämmer, att ryssarna enligt
Siöblads uppgift företrädesvis riktade sin eld mot riggen. Måhända
kunna de båda uppgifterna förenas, ty det är väl tänkbart, att två av
fregatterna först blivit redlösa eller åtminstone fått sin manöverförmåga
nedsatt och därefter strandat.
Däremot är den i flera svenska berättelser alltifrån Gyllengranats återkommande
uppgiften, att vädret bedarrat och att de svenska fartygen
därigenom förlorat manöverförmågan, uppenbart oriktig. Den motsäges
av både svenska och ryska samtida källor. Siöblad själv uppger, att VInden
under striden gick över på sydost och tilltog i styrka.
Flaggskeppet Pommern var alltjämt flott och manöverdugligt. Det
hade fyllt sin uppgift: massor av vrak och spillror drevo med vinden eller
kantade stränderna. Men de återstående ryska galärerna, »så många som
flyta kunde», samlade sig akter om Pommern i avsikt att söka äntra, och
när som helst kunde ett olycksskott göra skeppet redlöst. Siöblad lät