maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

6
Caesar, Gustaf II Adolf, Fredrik den store och Napoleon. Men i och med
den sistnämnde såg det ut som om de gängse åskådningarna skulle ställas
på huvudet. Det var då general Clausewitz bragte Napoleonkrigens erfarenheter
i samklang med gångna tiders strategiska åsikter.
För dem, som i Clausewitz se enbart det kontinentala masslaktandets
profet, bör det vara en tankeställare, att den, som bäst trängt in i den
brittiska maritima strategien, sir Julian Corbett, i fråga om de stora
grundlinjerna rörande kriget och dess karaktär helt står på Clausewitz'
sida. En annan tankeställare i samma riktning äro de ord, som skrivits
av den tyske viceamiralen Otto Groos i en kritik över tyskarnas felgrepp
under det första världskriget: »Det lyckades inte att genom en sträng
sammanfattning av de politiska åskådningarna och de militära kraven
uppställa en enhetlig, här, marin, politik och näringsliv omfattande operationsplan
och härigenom från början sätta in nationens alla krafter på
ändamålsenligaste punkt för att nå segern. Detta måste synas underligt
i ett land, som i Clausewitz frambragt en av de största krigs filosoferna.
Det är märkvärdigt, i vilken grad de ännu i dag gällande sanningarna i
hans bok 'Vom Kriege' kunnat råka i glömska i Tyskland.»
Kursiveringen är gjord av författaren till denna studie.
En tredje tankeställare, kompletterande Groos', finna vi hos generalen
von Caemmerer, vilken före det första världskriget vände sig mot vissa
tyska landstrategers absoluta förordande av det »totala kriget» med följande
ord: »Även om de flesta av vår tids mest berömda militärskriftställare
bekänna sig till den principen, att vi i krig med insats av alla
medel böra eftersträva det högsta målet, och om också strävan efter mera
begränsade mål med mindre kraftuppbåd skulle uppfattas mer eller mindre
som svaghet, måste jag dock öppet förklara, att jag förblir anhängare
till Clausewitz och hans vitts kådande och beundransvärda läror.»
Om man fördenskull med öppen blick och med känsla för den historiska
miljö, i vilken Clausewitz skrev sitt arbete, studerar detta, är det
förvånansvärt, att man kunnat komma till sådana slutsatser beträffande
dennes läror, som på visst håll skett. Det är inte ett förmätet krav, om
man fordrar av dem, som anse sig ha studerat Clausewitz, att de skilja
på generalens teoretiska utredning av ett visst problem och den väg han
verkligen förordar vid en praktisk lösning av detsamma. Med dessa inledande
synpunkter kasta vi oss in i utredningen av kriget som helhetsbegrepp.
»Kriget är en våldsakt avsedd att tvinga vår motståndare att följa vår