maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

I den gemensamma krigsplanen bestämdes bl. a., att konung Filip skulle
till Italien överföra en arme, så snart Hannibal erövrat några härför lämpliga
hamnar. Hade detta kunnat ske året närmast efter Canna:, skulle
stora utsikter funnits för en makedonisk invasion av Italien. Först år 212
lyckades Hannibal dock besätta den viktiga hamnstaden Tarent jämte
hamnarna Thurii och Metapontum vid Tarentinska viken, men vid den
tidpunkten var konung Filip ur stånd att begagna det gynnsamma tillfället,
ty han var då fullt upptagen med att bekämpa a:toliska förbundet
samt flera andra stater inom och utom Grekland, vilka romarna uppviglat
mot honom. Från sina tre brohuvuden, ön Kerkyra och de båda starkt
befästa hamnarna Dyrrachium och Appollonia på Illyriens kust hade romarna
kontroll över Makedoniens och Epirus' kuster och kunde sålunda
med land- och sjöstyrkor understödja Filips fiender i Grekland under det
första makedoniska kriget, som denna Roms konflikt med konung Filip
blivit kallad. Först år 206 stod Filip som segrare över sina fiender i Grekland,
just som en stark romersk expedition landstigit i Dyrrachium. Den
makedoniske konungen skyndade med sin här över bergen för att anfalla
romarna, men innan något militärt avgörande fallit, erbjödo romarna
genom epiroternas förmedling konung Filip fred, som denne antog. Romarna
hade nått sitt mål att hindra Filip från att understödja Hannibal
i Italien. Där hade för övrigt redan avgörandet fallit - vid Metaurus.
Konungen av Makedonien hade emellertid inga illusioner om någon varaktig
fred med romarna, ty efter Hannibals återkomst till Afrika, sände
Filip en hjälpkår av 4,000 man till Hannibal. Denna styrka deltog med
utmärkelse i det för Hannibal olyckliga slaget vid Zama. Det kan råda
delade meningar om Filips handlingssätt att omedelbart efter fredsslutet
med romarna sända hjälptrupper till Kartago, men om den makedoniske
konungens redliga vilja att troget uppfylla bestämmelserna i fördraget
med Hannibal kan däremot icke råda något tvivel. I handling visade han
detta genom hjälpsändningen till Hannibal, då dennes stjärna redan länge
varit dalande. Omständigheternas makt hade ju lagt hinder i vägen för
invasion av Italien, då Hannibal stod på höjden av sin makt. Fördraget
fick alltså enbart olyckliga följder för den makedoniske konungen och
hans rike. För Hannibal och Kartago gav väl första makedoniska kriget
någon fördel, men kunde inte avvända den slutliga katastrofen. Den i
fördraget omnämnde Demetrios Pharos var en landsflyktig äventyrare,
som med sitt brokiga förflutna sökt sig en tillflykt hos konung Filip,
hos vilken han snart blev en lika förslagen som samvetslös rådgivare. De-
39