maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

54
därför lätta ankar, föll av för sydosten - det blåste då märssegelskultje,
alltså styv bris -, gav ryssarna en bredsida och sökte pressa sig ut på
Lefjärdens öppna flack. Striden hade pågått i c:a 2 timmar; klockan var
ungefär 1/28.
Det var tydligen strax efter tillsegelsgåendet, som en av Veselago med
beundran omtalad episod inträffade. Pommern måste synbarligen göra ett
slag för att gå klar grunden. Men skeppet vägrade i stagvändningen; det
hade grund i lä, varför genomvindsvändning var omöjlig. Med lugn kallblodighet
lät Siöblad sitt skepp falla av - sannolikt förde han personligen
kommandot, ty fartygschefen var dödligt sårad -, tills det fick
fart på nytt. Då lovade han åter upp och lät ankaret gå utan att bärga
segel. När Pommern så sackade för vindtrycket och svajade av och an,
när ankaret högg, brassades förrårna back, i ett lämpligt ögonblick kapades
ankartrossen, skeppet föll av på den nya bogen, stor- och kryssrårna
gingo runt, och Pommern stod ut mot fjärden och räddningen. Den
manöver Siöblad utförde kallas grundvändning och nyttjades i nödfall,
när ett fartyg med land i lä vägrade att gå över stag. Episoden omnämnes
icke av Siöblad i hans korta relation, men den synes ha imponerat på
ryssarna. Viceamiralen själv säger endast, att han lyfte sitt ankare och
lade bredsidan till som förr, »då de till sista gången drogo av och jag drog
mig ut på flacket och sedan intet mera hörde av dem».
Ärrat av striden, med trasiga segel och skadskjuten rigg men obesegrat
och triumferande, löpte det svenska flaggskeppet ut mot Ålands vindfejade
hav med Karl Siöblads ärekrönta befälstecken blåsande.
Det lämnade bakom sig en krossad fiendeflotta. Veselago, som bygger
på samtida ryskt källmaterial, uppger att av 61 ryska galärer icke färre
än 43 hade förstörts eller skadats så svårt, att ryssarna själva brände dem
efter striden. Detta betyder en förlust på drygt 70 % av de fartyg, som
representerade den ryska flottans stridsvärde. De 18 återstående galärerna
hade naturligtvis inte heller gått helt skottfria. Enligt ryska uppgifter
hörde 29 slupar till Galitsins flotta; vilka förluster de lidit är icke känt.
Fartyg av andra typer, som svenskarna uppge sig ha iakttagit, omnämnas
ej av Veselago. Detta kan bero på att de icke voro egentliga stridsfartyg;
dock tyder den anonyma relationens uppgift om den ovannämnda skottpråmen,
som aktivt deltog i striden, på en lucka i de ryska källorna.
De ryska galärerna på Peter den stores tid förde i medeltal c: a 15 O man
ombord; de hade väl vanligen 15-20 par åror och 3 a 4 roddare vid varje
åra, varför storlek och bemanning varierade icke obetydligt, den sistnämnda