maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

Vi kanske i tillräcklig utsträckning ha behandlat principen om koncentration
av krafterna för att kunna konstatera, att en avsevärd skiljaktighet
verkligen existerar i tillämpningen av denna hos de båda stora,
motsatta strategiska åskådningarna.
Den stora landstrategiska grundprincipen nummer två framhöll de
militära förbindelselinjernas dominerande betydelse i krigföringen.
Krigshistorien lämnar otaliga exempel på förbindelselinjernas avgörande
betydelse i de kontinentala operationerna. Napoleon, som otvivelaktigt
måste betraktas som en av de främsta härförarna, har yttrat, att kriget
är kampen om förbindelselinjerna. Tydligare kan deras värde ej framhållas.
Hela frontsträckningar ha måst dragas tillbaka på grund av hot
mot de bakre förbindelserna och omfattningen från det klassiska Cannaeslaget
år 216 f. Kr. till de stora inringningarna i Frankrike, Polen och
Ryssland under det andra världskriget tala sitt tydliga språk.
I sitt arbete »Fältherrekonst» framhåller fältmarskalk W avell, att den
främsta insikt en fältherre bör ha är bevandring i förvaltningskonsten.
Utvecklingen går ju därhän, att de militära försörjningslinjerna ständigt
öka i betydelse. Forna tiders små armeers försörjningsväsende ter sig
nästan som en barnlek inför de moderna miljonarmeernasenorma krav
på ammunition, drivmedel och proviant. Med anfallsmedlens utveckling
framträder ännu tydligare förbindelselinjernas sårbarhet som en strategisk
faktor av första ordningen. De långt uttänjda bakre försörjningsvägarna
draga till sig omfattande försvarsanordningar och övermåttan
stor tankeenergi.
Om nu blicken vändes mot krigföringen till sjöss, framträder med
drastisk tydlighet den grundläggande skiljaktigheten mot förhållandena
till lands. I sjökrigföringen existerar helt enkelt inte begreppet militära
förbindelselinjer. När en flottstyrka går till sjöss för att utföra en operation,
medför den själv ammunition, proviant och drivmedel.
Armeernas beroende av förbindelselinjerna gör, att man i den kontinentala
krigföringen genom befintligheten av vägar och järnvägar samt
hinder såsom bergskedjor och större vattendrag i stort kan bestämma
motståndarens rörelseriktningar och utbredningsmöjligheter. Men på det
öppna havet finnas varken fixa vägar eller hinder. Det finns därför i
den maritima strategien inga direkta hållpunkter varken för stötriktningar
eller för områden, där motståndaren kan väntas uppträda i sin
operativa verksamhet. Följaktligen har motparten en mycket stor frihet
2 - 43844. Sjöhist. Samfundet. IV.
17