maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

Under nästan alla senare sjökrig har så problemet att tvinga en ovillig
motståndare till strid i en eller annan form ständigt återkommit. Vi
kunna erinra oss tiden för den stora kraftmätningen mellan Napoleon
och Storbritannien. Många synes hysa den uppfattningen, att den väldiga
brittiska blockaden av alla franska örlogshamnar inrättades för att förhindra,
att den franska flottan koncentrerade sina olika eskadrar. Detta
kan inte ha varit orsaken, eftersom den brittiska strategien med välbehag
skulle ha erfarit en dylik koncentrering för att med ett dråpslag kunna
krossa huvuddelen av motståndarens flotta. Britternas ständiga strävan
var att söka ett avgörande, som emellertid de franska befälhavarna ständigt
undveko. Nelson använde i Medelhavet fjärrblockaden för att söka
locka ut motståndaren till sjöss och han säger härom: »Det är inte min
avsikt att anordna spärrningsblockad av Toulon. Jag har bjudit fienden
varje tillfälle att gå till sjöss.» I ett senare sammanhang skall påpekas
blockadens avsikt under Napoleonskrigen.
Under det första världskriget var det den brittiske flottchefens stora
bekymmer, hur han skulle kunna locka ut den tyska högsjöflottan från
Tyska bukten, där den envist dröjde sig kvar. Under dåvarande förhållanden
var emellertid tvånget att söka ett sjöslag inte så framträdande,
emedan britterna till följd av den lysande strategiska positionen redan
innehade herraväldet till sjöss och följaktligen hade möjlighet att utöva
detsamma genom inrättandet aven handelsblockad av största omfattning.
Å andra sidan sökte tyskarna förgäves att draga den brittiska flottan
ned mot södra Nordsjön för att där slå ett förintande slag mot densamma.
Hela denna kurragömmalek mellan världens då mäktigaste flottor i den
trånga Nordsjön utgör än i dagen gåta för den kontinentala strategiens
anhängare. För tyskarna framstod under första världskriget den brittiska
flottans defensiva hållning som fullständigt oförklarlig. Deras rent kontinentala
uppfattning kom till synnes i deras slutsats att britterna inte
vågade angripa den tyska flottan nere i Helgolandspositionen. De frågade
sig aldrig, om britterna verkligen hade något som helst där att göra. På
tysk sida betraktade man Tyska bukten som ett slags försvarsställning
som förr eller senare måste anfallas av den koncentrerade brittiska flottan.
När detta skedde skulle den tyska flottan, samlad och beredd, sättas
in till ett avgörande slag.
I detta se vi ett klart och oförfalskat drag av kontinentalt tänkande.
För att den ena parten skall kunna anfalla måste det finnas ett anfallsmål,
som kan nås. Men intet sjöstrategiskt mål av något som helst värde
15