När var hur - om ungas kultur - Dagens Nyheter

Kulturpolitiken och det professionella kulturlivet
Skillnaden mellan politikområden är inte bara en fråga om formella avgränsningar. Det är
också en fråga om olika organisationskulturer, självbild och traditioner. Större delen av
kulturpolitiken har formats inom professionella områden med internt formulerade
kvalitetskriterier (Beckman 1998, Bennich-Björkman 1991, Blomgren 1998, Blomgren &
Blomgren 2002, M. Gustavsson 2002, Hillström 2006).
Politiken har i stor utsträckning relaterat begreppet konstarterna till det som sociologen
Pierre Bourdieu beskriver som konstens fält, en autonom sfär i samhället vars autonomi
innebär att konstnärliga utövare som grupp själva definierar egna normer för att fastställa
delaktighet och intern status (Bourdieu 2000, M. Gustavsson 2002). På kulturarvsområdet
har det på ett liknande sätt handlat om professionella akademiker, till exempel etnologer
och arkeologer, som har fått definiera vad kunskap om historien innebär (Hillström
2006). Kulturpolitiken – i synnerhet den statliga kulturpolitiken – har sedan handlat om
att stödja dessa olika grupper i deras arbete och tillgängliggöra resultaten för så stora
delar av befolkningen som möjligt. Det är detta uppdrag som har sysselsatt museer,
konsthallar, teatrar och andra myndigheter och kulturinstitutioner, men också
studieförbund och andra mer oberoende organisationer (Frenander 2005, Harding 2007).
Kulturpolitiken – och i synnerhet den statliga kulturpolitiken – har alltså i första hand
kommit att handla om professionellt producerad kultur och om tillgången till den. Detta
är förmodligen en bidragande orsak till att många av de explicit kulturpolitiska
satsningarna på kultur för barn och unga som genomförts de senaste decennierna har
förmedlats genom den obligatoriska skolan eller kulturinstitutionerna, det vill säga av
etablerade professionella verksamheter, till skillnad från sådana som drivs av amatörer
eller i nya mindre etablerade former. Sammantaget beräknar Kulturrådet att de offentliga
utgifterna för kultur till barn och unga, i den mening man använder begreppen, uppgår till
5,5 miljarder årligen (Statens kulturråd 2010a).
I denna utredning läggs inte tonvikten på att beskriva den professionella kultur som har
stått i fokus för den explicita kulturpolitiken, eller på den professionellt förmedlade kultur
som barn och unga möter i skolan. Detta beror dock inte på att dessa områden skulle vara
oviktiga utan på att Ungdomsstyrelsens utredningsuppdrag i första hand handlar om
ungas eget kulturutövande på fritiden. Åtminstone den statliga kulturpolitikens
verksamheter för barn och unga är bättre kartlagda och beskrivs översiktligt i till exempel
Kulturrådets nyligen publicerade rapport Barns och ungas kultur (Statens kulturråd
2010a). Där redovisas bland annat statistik över de kommunala biblioteken samt musikoch
kulturskolorna. Det följande är istället ett försök att kortfattat beskriva politikens
allmänna inriktning för att kunna sätta in den i det vidare sammanhang som utgörs av all
den kultur för och med unga som stöds av staten, kommunerna och landstingen.
Kulturpolitiken i kommunerna
Merparten av stödet till de professionella utövarna och de nationella kulturinstitutionerna
har varit ett statligt ansvar. Stora delar av verksamheten för barn och unga har däremot av
olika skäl kommit att drivas på kommunal nivå. Idag är den obligatoriska skolan, kulturoch
musikskolorna samt skol- och folkbiblioteken de i särklass bäst utbyggda
kulturverksamheterna. Alla drivs kommunalt, finns i de flesta kommuner och inriktar sig i
första hand på barn och unga. Skol- och folkbiblioteken har traditionellt haft en betydligt
starkare ställning på kommunal än på statlig och regional nivå.
97