När var hur - om ungas kultur - Dagens Nyheter

Kulturpolitikens regionalisering
Förutsättningarna för regional kulturpolitik håller emellertid på att förändras i och med att
en ny modell håller på att växa fram där den statliga bidragsgivningen sker inom ramarna
för överenskommelser mellan regionen och staten. Någonting vi vet är att de offentliga
utgifterna för kulturpolitik varierar kraftigt mellan olika delar av landet. Sådana
jämförelser har gjorts av bland annat Kultursamverkansutredningen (SOU 2010:11) då
med avseende på utgifter under 2008. De regionala kulturutgifterna är (i förhållande till
invånarantal) störst i Västra Götaland. Totalt är däremot de statliga, regionala och
kommunala kulturutgifterna per invånare störst på Gotland, följt av flera glesbefolkade
län. Gotland får dessutom en ovanligt stor mängd statligt stöd. Även i Stockholms län är
de totala kulturutgifterna per invånare bland de högre i landet, något som kan förklaras
med anslagen till de statliga institutioner som finns där.
Det är på regional och lokal nivå som kulturpolitiken förändras mest idag. Utvecklingen
drivs inte minst på av den mer generella trenden att uppfatta kulturen som ett redskap för
regionutveckling och ekonomisk tillväxt. En av de viktigaste inspirationskällorna på detta
område har de senaste åren varit den amerikanske kulturekonomen Richard Florida, vars
centrala tes är att en regions tillväxt drivs framåt av en kreativ klass av mer eller mindre
kulturella yrkesutövare, samt att denna klass tenderar att bo och arbeta på platser med ett
rikt kulturliv. Följaktligen blir kulturen en viktig lokaliseringsfaktor med en central roll i
utvecklingen av en attraktiv region (Florida 2006, jfr SOU 2009:16).
Även mer generellt finns tydliga tecken på att kommunal kulturpolitik i allt större
utsträckning har knutits samman med tillväxttänkande och ekonomi. Detta gäller också –
om än i något mindre utsträckning – den regionala kulturpolitiken (Johannisson 2006,
2010). Tendensen har även börjat märkas i den statliga kulturpolitiken, även om det är
oklart vilken betydelse som den kommer att få där. Medan detta kan gynna stödet av mer
spektakulära former av kultur för unga, till exempel i form av festivaler (Nielsén 2010),
kan det finnas en risk för att det kan komma att missgynna stödet till mindre spektakulära
verksamheter som fritidsgårdar, studieförbund och föreningsliv (Lagergren 2008).
Kulturpolitiken och det civila samhället
Vid sidan av de statliga, regionala och kommunala institutionerna bör även den stora
mängd mer eller mindre offentligfinansierade kulturverksamheter som bedrivs i företagseller
föreningsform nämnas. Störst av de renodlade kulturorganisationerna är Riksteatern.
Denna består i stora drag av en professionell teater som turnerar runt om i landet samt av
ofta mer ideellt baserade teaterföreningar som bland annat tar emot teatern med scener.
Riksteatern stöds direkt över statsbudgeten.
Kulturrådet ger däremot bidrag till musikarrangörsföreningar som fyller en liknande roll
på musikområdet. De ger också bidrag till de fria teater-, dans- och musikgrupperna vars
verksamhet i mycket stor utsträckning inriktar sig på barn och unga, även om detta
minskade från över 70 procent av föreställningarna 2000 till under 60 procent 2008.
Liksom för många andra kulturpolitiska stöd vet vi bättre vilka verksamheter som stöds,
och vilken inriktning de har, än vilka som tar del av dem.
99