När var hur - om ungas kultur - Dagens Nyheter

En etablerad struktur sätter ramarna för arbetet
Historiskt sett präglas kulturpolitiken av en betydande stabilitet. När verksamheter väl
funnits på plats har det framstått som rimligt att använda dem. Inte minst ter sig den
obligatoriska skolan som lämplig för att lätt nå ut till alla barn och unga. Detta har
sannolikt bidragit till att den explicita kulturpolitiken i sin verksamhet för barn och unga i
första hand har kommit att rikta sig till barn och unga i skolåldern eller yngre. Detta
märks när man nu även satsar på kultur med – och inte endast för – barn och unga. Bland
annat handlar den senaste stora statliga satsningen på området – Skapande skola – främst
om att bygga ut skolornas kulturverksamhet med inriktning mot den obligatoriska skolans
högre årskurser (Statens kulturråd 2010a).
Det här är ett exempel på vad som inom historisk forskning och organisationsforskning
brukar kallas stigberoende, en verksamhet fortsätter av olika skäl i redan etablerade
mönster och på den redan inslagna vägen (eller stigen). Detta handlar inte minst om att de
professionellt aktiva i verksamheten av naturliga skäl har den inriktning och den vana
som de redan etablerade verksamheterna har gett dem (Harding 2007, Harding 2009a). I
det här fallet förstärks stigberoendet av att kulturpolitikens organisation, ur denna
synvinkel, ser ut på liknande sätt i de flesta europeiska länder. Där har man alltså samma
betoning på professionellt definierad kultur och ofta även en god relation till skolväsendet
som då uppfattas som den naturliga kontexten för kulturförmedling till barn och unga (jfr
Access of Young People to Culture 2010).
Studieförbunden och kulturpolitiken
Av ovan nämnda orsaker har såväl amatörkultur som kultur för unga, i synnerhet kultur
av unga – och då främst av unga som inte längre går i skolan, i praktiken fått relativt litet
utrymme i den statliga kulturpolitiken. Det statliga bidraget till amatörkulturens
riksorganisationer är till exempel tämligen begränsat. När regeringen i samband med
1974 års stora kulturpolitiska beslut ändå ville öka anslagen till vad man beskrev som
”egen skapande aktivitet” (prop. 1974:28) valde man att låta aktiviteterna organiseras av
studieförbunden. Detta tycks ha fallit sig naturligt eftersom såväl partierna som
kulturpolitiken redan hade ett gott förhållande till dessa. Det speglar också synen på
medborgarnas eget skapande som en del av ett vidare bildningsarbete. Mycket riktigt
diskuterade man kvalitetskriterier i termer av bland annat inblandning av professionella
kulturutövare. Också vägvalet att satsa på studieförbunden har visat sig bli bestående.
Idag är det tydligt att huvuddelen av de offentliga anslagen till icke-professionellt kulturutövande
(till skillnad från konsumtion av kultur skapad av andra) går via
studieförbunden. Kulturprogrammen är en mycket stor del av deras verksamhet, liksom
cirklar med inriktning mot olika former av kulturutövande (i synnerhet musik) eller med
kulturella ämnen. Även om det är svårt att mäta är det inte orimligt att, som den senaste
Kulturutredningen, hävda att betydligt mer än hälften av studieförbundens verksamhet
består av olika kulturverksamheter (SOU 2009:16, Statens kulturråd 2008, 2010b).
Till skillnad från den explicita kulturpolitiken har studieförbunden inte någon tradition av
att föra samman barn och unga i en grupp. Tvärtom saknas tradition av att arrangera
verksamhet för barn. Istället finns en väl utbyggd verksamhet för unga i hela landet, ofta i
samarbete med ungdomsorganisationer. Deltagandet i studieförbundens verksamhet är
dessutom tämligen väl kartlagt i rent kvantitativa termer. I vilken utsträckning
studieförbundens resurser kommer unga till del är även det därför tämligen väl kartlagt. I
förhållande till studieförbundens övriga verksamhet är verksamheten för unga den största
andelen i nordligaste Sverige (Norrbottens och Västerbottens län) samt i Värmland. Detta
är områden där verksamheten i sin helhet är starkt etablerad (figur 3.1). För verksamheten
i dess helhet, men också för den kulturinriktade verksamheten, gäller dessutom att en
majoritet av deltagarna är tjejer.
100