Riskhantering vid skydd mot olyckor

Fördelning kontra effektivitet
Vi har i kap. 9 rekommenderat att sociala planeringsbalanser används,
vilka innebär att utredarna redovisar för beslutsfattarna vilka
troliga distributiva konsekvenser åtgärderna får för relevanta (incidens-)kategorier.
Det vi skrev om sociala planeringsbalanser innebar
med andra ord en slags rollfördelning, på så vis att utredarens
roll var att beräkna fördelningen av fördelar och kostnader inom de
fördelningskategorier som beslutsfattarna bestämt sig för som
intressanta. Det är sedan beslutsfattarnas uppgift att väga in detta i
sin bedömning av projekten.
11.2 Från idé till beslut – hur bör rollerna
fördelas mellan utredare och beslutsfattare
När vi nu har konstaterat att den analys som utförs av utredaren bara
är ett beslutsunderlag, så återstår nästa problem: hur ser rollerna ut
och vilka bör spela dem Vi koncentrerar oss på två kategorier av
rollspelare: utredarna och beslutsfattarna. Utredarna kan ha skiftande
bakgrund. Utredningens uppgift och valet av metod bör bestämma
utredarnas kompetensinriktning.Beslutsfattarna kan vara politiker
ibland, tjänstemän ibland. De kan befinna sig på olika nivåer. Det
kan gälla till exempel politiker på riksdags-, kommun- eller landstingsnivå.
Det kan handla om tjänstemän på departements-, myndighets-
eller kommunnivå. Gemensamt är att vi här studerar i
någon mening centralt beslutsfattande och inte beslutsfattande på
företags- eller hushållsnivå. Det vi här diskuterar är vad beslutsfattarna
bör bestämma – oavsett om de är politiker eller tjänstemän
och oavsett nivå – och vilket utredarnas kompetensområde är – oavsett
om de är filosofer, nationalekonomer eller brandingenjörer. Vi
börjar med att avgränsa arbetsuppgifter i processen från idé till
genomfört beslut.
Problemidentifiering
Vi behandlade denna fråga från annan utgångspunkt i avsnitt 7.2.
Där utgick vi ifrån att en eller flera beslutsfattare måste upptäcka ett
problem. De behöver inte ha kommit på det själva, utan de kan ha
fått hjälp av journalister, medborgare, intresseorganisationer etc. Det
är först när relevanta beslutsfattare inser att det finns ett problem,
som vi har nått den första problemidentifieringen. Trafikanter kan
klaga över en vägkorsning, invånarna i ett samhälle långt från kommuncentrum
kan oroa sig över den långa insatstiden, men processen
mot utredning, förslag och åtgärd tar fart först när beslutsfattare på
Vägverket eller inom kommunen definierar detta som ett problem.
Vägverket eller möjligen kommunen ”äger” problemet, om vägkorsningen
ligger inom kommunens väghållningsansvar. Den kommu-
138