Riskhantering vid skydd mot olyckor

konsekvensskattningen kan vi skatta vad som oftast kallas en individuell
risk. Genom att beräkna en genomsnittlig individuell risk och
multiplicera denna med populationen kan en kollektiv risk beräknas
(för ett bostadsområde, en kommun, en nation etc.).
Den risk som beräknas för ett kollektiv kan sedan åskådliggöras
på olika sätt. Ett sätt är att som en sannolikhetsfördelning visa sannolikheten
för att 1, 2, 3, … 10, 11, … etc. personer årligen dödas eller
skadas i till exempel bränder orsakade av TV-apparater, översvämningar,
motorcykelolyckor. En annan möjlighet är att återge samma
förhållande som en kumulativ sannolikhetsfördelning. Denna visar
då sannolikheten för att antal döda till exempel skall vara 1 eller färre,
2 eller färre osv. Ett tredje ofta använt sätt är att avbilda risken
genom en så kallad FN-kurva (frequency-number). I den visas hur
ofta per år vi haft ett visst antal dödade/skadade eller fler i en verksamhet
(vägtrafik, flygtrafik, arbetsliv etc.).
Dessa olika sätt att redovisa risker är endast alternativa presentationssätt.
Har man väl funnit sannolikhetsfördelningen, följer därav
en viss kumulativ sannolikhetsfördelning etc.
I den kvantitativa riskanalysen är således sannolikhetsbegreppet
centralt. En fråga blir då vilka möjligheter en myndighet som till
exempel Vägverket, en kommun, eller räddningstjänsten i en kommun,
har att beräkna sannolikheter. Den bästa informationsnivån är
då man har stabila, långa dataserier över antalet inträffade olyckor.
Vägverket kan i många fall utnyttja sådana data för att beräkna sannolikheten
för att dödsfall eller skador påverkas av olika hastighetsgränser,
viltstängsel, belysning och annat på viss typ av vägar.
En annan möjlighet, ofta med något sämre informationsnivå, är
att genom felträdsanalys bedöma sannolikheter för att olyckor kommer
att inträffa. I den så kallad Rasmussen-rapporten från mitten av
1970-talet utnyttjades felträds- och händelseträdsmetoden för att
beräkna sannolikheter för skador, och konsekvensen av dessa på
material, personer och miljö. Sannolikheterna för olika fel skattades
dels med viss empiri från kärnkraftsindustrin, dels med expertbedömningar.
Men sannolikhetsskattningar kan inte alltid baseras på empiriska
data. En tredje möjlighet blir då istället att förlita sig på subjektiva
expertomdömen, vilket gällde även i Rasmussen-rapporten. Man
kan kanske tycka att detta har för mycket av gissning över sig. Men,
som alltid är fallet, metoden måste också i detta fall bedömas i förhållande
till de alternativ, som finns tillgängliga. Är alternativet att
bestämma sannolikheter med tärningskast, anta att allt är lika sannolikt,
eller vad
Våra slutsatser om sannolikheter är följande:
– välj att skatta sannolikheter med metoder som har så hög
informationsnivå som möjligt,
162