Riskhantering vid skydd mot olyckor

som införde nya bestämmelser angående utbildning och utrustning.
Även inom Svenska Brandförsvarsföreningen (SBF) var man angelägen
om att få igenom de nya reglerna. Också räddningstjänsten var
positiv. Vi vågar således påstå att tre särintressen har framträtt relativt
kraftigt i denna diskussion, nämligen sakförsäkringsbolagen,
SBF och räddningstjänsten. Allmänintresset hörs knappast alls. En
viktig orsak till detta är att alla företag i Sverige, med arbetsuppgifter
som tillfällig svetsning och skärning, drabbas av liknande kostnadsökningar
för utbildningen och utrustningen. Konkurrensen mellan
dem påverkas inte nämnvärt och företagen kan skifta över den merkostnad
som de ändrade kraven innebär på sina kunder – enligt våra
beräkningar cirka 350 miljoner kronor per år.Ytterst blir det givetvis
vi konsumenter som betalar för de ökade kraven, men dels är beloppen
små (cirka 40 kronor per svensk och år), dels är vi säkert helt
omedvetna om detta.
Sotningsfristerna bestäms av regeringen på förslag av Räddningsverket.
Skorstensfejarna har lyckats bevara ett system, som i de flesta
kommuner innebär att en sotare har monopol på all sotning. Samtidigt
är fastighetsägaren enligt lag tvungen att sota fyra gånger per år,
om han har ett vedeldat småhus, och en gång per år om det är oljeeldat.
När vi gjorde våra beräkningar var kravet två gånger per år för
oljeeldade småhus. Ännu tidigare gällde ett krav på tre gånger per år.
Dessa bestämmelser är givetvis viktigare för sotarna än för småhusägarna.
Även för småhusägaren innebär dock fyra sotningar per
år en årlig kostnad på cirka 1.200 kronor. Till detta kommer kostnader
som att man måste stanna hemma för att ”passa” sotaren och
”duka och duka av” före och efter sotarbesöket. Trots en neddragning
av sotningen för oljeeldade småhus, har skorstensfejarna i stort
lyckats bevara sin position. De har också sett till att villaägarna fått
betala de stigande kostnader som en över tiden sjunkande produktivitet
har inneburit (allt färre sotade småhus per anställd och dag).
Hur har ett särintresse på detta sätt kunnat slå igenom Flera
orsaker finns säkert. En är att gruppen sotare varit och är liten och att
deras produktivitetssänkning kunnat fördelas på nästan två miljoner
hushåll i villor och radhus. En annan orsak är att skorstensfejarna
haft skickliga företrädare. En tredje är att Räddningsverket haft
en ”olycklig” sits såtillvida som att man både utbildar sotare och,
genom underlag till regeringsbeslut, påverkar efterfrågan på sotare.
Sakkunniga på verket är också ofta själva sotare.
Ahlstrand (1995) konstaterar att offentliga beslutsfattare i liten
utsträckning styrs av allmänintresset och att olika särintressen oftast
tar över. Han anför fem orsaker till detta. Låt oss se om hans fem
orsaker även gäller inom området skydd mot olyckor:
142