I nneh å ll

ansvar för sin egen tillvaro. I en rad uttalanden
(i utredningar och politiska diskussioner)
om olika sociala åtgärder, såväl från offentliga
som privata organisationer, framhävs det att
det centrala utvecklingsmålet är att bygga upp
individens egenansvar och initiativförmåga.
Från 1970-talet fram till 90-talet har det, enligt
Villadsen och Gruber, uppstått en ny social
klientroll: ”den kompetente bruger”. Den
passive, offentligt försörjda socialklienten har
i den socialpolitiska retoriken omvandlats till
ett suveränt subjekt som underskriver samarbetskontrakt
med socialkontoret. 1990-talets
socialpolitiska diskussion är fylld av termer
som ”ansvarliggørelse”, ”medbestemmelse”,
”brugerinddragelse”, ”gensidighed”. Hela
denna terminologi är förknippad med en (implicit
eller explicit) kritik av tidigare behandlings-
och omsorgsformer. På 1970-talet var
det tydligen ”systemet” som hade ansvaret,
initiativet och den suveräna beslutsrätten,
idag har man insett att ”den kompetente bruger
er en ansvarlig bruger” (Villadsen och
Gruber 1999, 121).
”Det dårlige selskab” tillhör inte nödvändigtvis
denna kategori av ”kompetente brugere”.
De tillhör, som tidigare konstaterats, inte
behandlingssystemets idealklienter. Tvärtemot
är det ett kraftigt avståndstagande till
dessa missbrukare som många av de intervjuade
representanterna för behandlingssystemet
ger uttryck åt. Den institutionaliserade uppgivenheten
backas i intervjuerna upp av extremt
negativa uttalanden om tunga missbrukare.
De beskrivs som ”vådhjerner”, ”åndeligt
reducerede personer, som det må være spild af
ressourcer at give egentlig behandling”, ”misbrugere
der ødelægger behandlingsmiljøet” ,
”mennesker med en personlighed der gør at
de ikke tager ansvar, at de snyder og bedrager”
(intervjuer med behandlingspersonal).
Vad är det egentligen för försyndelser de
människor begår som betraktas som definitivt
avvikande, de som avviker inte bara från de
”normala” utan också från andra avvikare, frå-
134 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 18, 2001 ( 2 )
gar Young (1999). Han tar de kriminella i
USA som exempel och frågar sig om de kanske
behandlas så strängt för att de bryter mot
självaste ”The American Dream”, drömmen
om individuell framgång som alla kan uppnå
bara de arbetar hårt och hederligt. Underklassen
bör kanske definieras som en distinkt och
åtskild kategori av individer som inte önskar
anpassa sig till majoritetssamhället för att den
amerikanska drömmen (om att vilja skapar
framgång) skall kunna bestå.
Vi fördömer inte nödvändigtvis sociala avvikare
för att de är farliga, skriver socialkonstruktivismens
amerikanska fäder Peter Berger
och Thomas Luckmann (1966, 131).
Merparten av de sociala avvikare som genom
tiderna har straffats, isolerats, resocialiserats
eller exkluderats har inte utgjort något fysiskt
hot mot resten av samhället. Vi fördömer sociala
avvikare för att de utgör ett hot mot vår
verklighetsuppfattning. Vi fördömer dem för
att de utmanar samhällets ”symboliska universum”,
allt det vi tar för givet, alla våra självklara
föreställningar om oss själva och varandra.
Det symboliska universet är, i Berger och
Luckmans beskrivning, socialt konstruerat
och därför fragilt, sårbart.
Vilken försyndelse begår då Danmarks socialt
utslagna alkoholister, vad har de gjort för
att göra sig förtjänta av uttalanden som dem
de intervjuade personalrepresentanterna
kommer med ovan? ”Det dårlige selskab” bryter
kanske mot föreställningen om den självadministrerande
individen, det suveräna subjektet
som reflexivt och ansvarsfullt förvaltar
riskerna i sitt eget liv. Den marginaliserade
missbrukaren bryter kanske också mot danskarnas
”symboliska universum” på alkoholområdet,
föreställningen att den danska alkoholkulturen
(i motsättning till alkoholkulturerna
i Sverige, Norge och Finland t.ex.) utgör
ett skydd mot alkoholskador och kontrollförlust.
Denna föreställning har sanktionerats
från högsta politiska håll (se t.ex.
”Ökad dansk alkoholmedvetenhet” 1992).