I nneh å ll
I nneh å ll
I nneh å ll
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
lingsdiskurs när det gä<strong>ll</strong>er att<br />
beskriva missbruket. Missbruket<br />
blir genom diskursen<br />
konstruerat som a<strong>ll</strong>tigenom<br />
ont, farligt, falskt etc. när det<br />
i själva verket kanske inte<br />
upplevdes som s<strong>å</strong> miserabelt<br />
d<strong>å</strong> de befann sig i det. Missbruksanalysen<br />
förefa<strong>ll</strong>er därför<br />
bli en smula onyanserad.<br />
Om det är s<strong>å</strong> nattsvart, varför<br />
stannar man kvar i det? Kanske<br />
för att det inte är s<strong>å</strong> nattsvart.<br />
Författaren borde ha<br />
diskuterat denna diskursproblematik<br />
n<strong>å</strong>gonstans i boken.<br />
I Kapitel 8 omvärderar<br />
missbrukarna sina identiteter.<br />
Den del av dem som vi<strong>ll</strong><br />
leva ett drogfritt liv f<strong>å</strong>r större<br />
utrymme och de blir mottagliga<br />
för hjälp utifr<strong>å</strong>n. Mycket<br />
viktigt här är timing och fingertoppskänsla<br />
fr<strong>å</strong>n människor<br />
som arbetar med missbruk.<br />
Kristiansen berättar om Vera<br />
som genom kontakter med<br />
socialtjänsten fick ti<strong>ll</strong>baks<br />
v<strong>å</strong>rdnaden om sonen men<br />
som trots myndigheternas<br />
krav p<strong>å</strong> drogfrihet ibland använde<br />
droger. Hennes socialsekreterare,<br />
som hon hade<br />
mycket god kontakt med,<br />
kände ti<strong>ll</strong> Veras droganvändande,<br />
men valde att ”se<br />
me<strong>ll</strong>an fingrarna”. Socialsekreteraren<br />
gjorde, beroende<br />
p<strong>å</strong> att hon etablerat s<strong>å</strong> god<br />
kontakt med Vera, bedömningen<br />
att Vera var p<strong>å</strong> väg <strong>å</strong>t<br />
rätt h<strong>å</strong><strong>ll</strong>. Vera skrev ett par<br />
m<strong>å</strong>nader efter det att hon berättat<br />
för socialsekreteraren<br />
att hon tar droger ibland, in<br />
sig p<strong>å</strong> ett behandlingshem<br />
och har varit drogfri sedan<br />
dess. Kristiansen stä<strong>ll</strong>er fr<strong>å</strong>gan:<br />
”Hur hade det g<strong>å</strong>tt för Vera<br />
och Martin (sonen) om socialsekreteraren<br />
hade berättat<br />
för sina ko<strong>ll</strong>egor som tar<br />
hand om barnav<strong>å</strong>rdsutredningen<br />
att Vera knarkade?”<br />
(sidan 138)<br />
En högst relevant och mycket<br />
viktig fr<strong>å</strong>ga som vi inte kan<br />
f<strong>å</strong> n<strong>å</strong>got absolut svar p<strong>å</strong>, men<br />
jag h<strong>å</strong><strong>ll</strong>er det änd<strong>å</strong>, utan att<br />
vara särskilt inläst p<strong>å</strong> fa<strong>ll</strong>et,<br />
som mycket tänkbart att<br />
Vera hade fortsatt sitt missbruk.<br />
Sonen Martin hade<br />
f<strong>å</strong>tt leva p<strong>å</strong> fosterhem och ibland<br />
träffa en knarkande och<br />
orolig mamma. Vera växte i<br />
mötet med socialsekreteraren<br />
och här visar det sig att fingertoppskänslighet<br />
och relationsbyggande<br />
kan vara l<strong>å</strong>ngt<br />
mer effektivt än regelverk.<br />
En a<strong>ll</strong>tför rigid formalism visar<br />
bilden av ett förstelnat<br />
samhä<strong>ll</strong>e som inte ser individer<br />
som varken kapabla e<strong>ll</strong>er<br />
mänskliga. Att möta ett s<strong>å</strong>dant<br />
samhä<strong>ll</strong>e ger ingen bekräftelse<br />
och he<strong>ll</strong>er ingen<br />
identitetsutveckling. Här ligger<br />
kärnan i Kristiansens<br />
bok, nämligen att det är i<br />
mötet med den andre som<br />
man bekräftas och kan växa<br />
som människa. Identiteten<br />
skapas i dessa möten och definieras<br />
man som missbruka-<br />
re och därmed en d<strong>å</strong>lig människa,<br />
är det sv<strong>å</strong>rt att utvecklas.<br />
Men det handlar inte<br />
bara om relationen e<strong>ll</strong>er mötet<br />
utan ocks<strong>å</strong> om huruvida<br />
man är mottaglig för mötet.<br />
Informanterna beskriver att<br />
de antingen n<strong>å</strong>dde botten e<strong>ll</strong>er<br />
ans<strong>å</strong>g sig vara färdiga med<br />
missbrukslivet. Det liv som<br />
erbjöds narkomanerna var<br />
inte längre meningsfu<strong>ll</strong>t för<br />
dem. Tanken p<strong>å</strong> att leva annorlunda<br />
började spira i dem<br />
och de bestämde sig för att<br />
försöka lämna missbrukslivet.<br />
Med hjälp av andra fick<br />
de tanken att lämna narkomanlivet<br />
att framst<strong>å</strong> som realistisk<br />
och även detta är en<br />
viktig kunskap i Kristiansens<br />
bok. Socialarbetare och anhöriga<br />
kan bidra ti<strong>ll</strong> att motivera<br />
den som vi<strong>ll</strong> lämna ett<br />
missbruk. Ofta handlar det<br />
om ganska sm<strong>å</strong> saker, som en<br />
av Kristiansens informanter<br />
som började arbeta p<strong>å</strong> en butik<br />
och fick förtroendet att<br />
stänga butiken och räkna<br />
ihop kassan. Han växte som<br />
människa efter detta förtroende<br />
och förmodligen hade<br />
det betydelse för att han idag<br />
är drogfri och lever ett ”vanligt”<br />
liv.<br />
Kristiansen beskriver ocks<strong>å</strong><br />
de vedermödor som är förknippade<br />
med att lämna ett<br />
missbruk och den skörhet<br />
drogfrihet kan innebära.<br />
Han beskriver en ki<strong>ll</strong>e som<br />
först bestämde sig för att sluta<br />
med narkotika och var<br />
”ren” en tid. Han kom emel-<br />
NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 1 ) 213
Change language