Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

enligt Ronge, lika många getter i norra Ångermanland som i Turkiet.
Det sistnämnda landet hade då Europas lägsta levnadsstandard. Denna
drastiska slutsats/liknelse framförd med viss humor, sitter som berget
i mitt medvetande (jfr Johansson 2003).
Betet, då främst som hagmarksbete, kom fr o m 1967 in i min vardag.
Då fick jag förtroendet att undervisa i ett utvidgat examensämne
på Skogshögskolan, det i natur- och landskapsvård. Det äldre odlingslandskap,
som börjat överges redan på 1930-talet, visade nu vad
frånvaron av betande kreatur betytt. Förbuskade, snåriga och oftast
björkbemängda inägor, åkerholmar och skogsbryn pockade på åtgärder,
när naturvården efter mitten av 1960-talet fått vind i seglen. Jag
minns några ytliga kontakter med en av skogsforskningens äldre bjässar,
professor Lars-Gunnar Romell. Han bedrev under en 20-årsperiod
närmast en enmanskrig mot 1948- års skogsvårdslag. Romells poäng
i sammanhanget var att denna m l m förbjöd hagmarken, den som gav
bygden karaktär. Detta ”kulturmord” på fädrens arv påskyndades av
utbildade jägmästare, vilka hade en rakt motsatt syn som den gamle
bonden. Det var enligt Romell (1953) ”farligt” att göra skogsmän till
sakkunniga i landskapsvård eftersom de i sitt yrke alltid varit fientliga
mot ”det gamla bondelandskapet”. Romells stora allmänbildning i
kombination med en osedvanlig språklig färdighet roar mig fortfarande.
Hans i mitt tycke skickligaste schackdrag i pläderingen för de betande
djurens inverkan på landskapet var, när han med utgångspunkt från
Edvard Berghs berömda tavla Sommarlandskap från år 1877 illustrerade
skogsvårdslagens konsekvenser (Romell 1964). I en sekvens bilder fick
man se hur kor successivt ersattes av granskog.
Från 1970-talet minns jag bäst mitt samarbete med agronomen Bertil
Lilliehöök på Molnsätra gård i Järfälla kommun. Med inspiration från
USA utvecklade han en ranchdrift i syfte att tillskapa ett tilltalande
friluftslandskap (Lilliehöök 1971). Här återställdes med hjälp av herefordkor
de gamla hagmarkerna. Skogsbryn betades upp och det blev lätt
att följa djurens stigar genom skogen. Några år satt jag också med i en
av dåvarande Statens naturvårdsverk ”komponerad” kommitté i syfte
att hitta ekonomiska metoder för att lösa problem kring det igenväxande
landskapet (Statens naturvårdsverk 1975). Då fick jag teoretiskt
lära mig en del kring olika djurslags inverkan på vegetationen samt
höra olika experters förslag på hur betesdrift kunde/borde organiseras.
8