Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

tallskogar i torra lägen, barrskogar i fuktiga lägen samt öppna skogs- och
snårmarker nedanför fjällgränsen. De förstnämndas olämplighet som
betesmark ökas ”genom att kreaturen där mycket oroas av bromsar,
blinknaggar och andra slags ”åt”(flygfän), varför de i varmt och torrt
väder bliva mycket ”ytfarna””, d v s magra. Bäst är dock de betesmarker
som ursprungligen varit bevuxna med björk och al samt olika buskar
och som nu med olika åtgärder kunde förbättras.
Den på sin tid mycket uppmärksammade jordbruksreformatorn P Jönson-Rösiö
(1905) har en något ambivalent hållning till skogsbetet, vilket
väl sammanhänger med hans småländska bakgrund. Men skog och bete
bör skiljas och kompromissen hagmark blott undantagsvis accepteras.
Barrskogen ger för dålig gräsväxt. Rösiö är en notorisk motståndare
till bränning av ris i högar eller strävandet att genom svedjebruk ”alstra
bete för ett par, tre år och sedan ljung för all framtid”. Detta är ”en af
de styggaste skampålarna inom kulturens råmärken”.
Samma ståndpunkt redovisar statskonsulenten A Elofson (1914a). Det
gäller att välja, skog eller bete, då kombinationen enbart är tänkbar, när
det gäller ungdjur. Men skogsbetet ” blir äfven för dessa förlustbringande,
enär de för att kunna lifnära sig få ströfva omkring på allt för stora
arealer”. Detta leder till dålig viktsökning, som måste kompenseras med
dyrbar vinterutfodring. Förlusten av den fallna gödseln, som ”outspridd
icke gör någon nytta, snarare tvärtom ” tillkommer. Elofson ger inga
synpunkter på effekterna för skogsbestånden i detta sammanhang.
Efter en lång utläggning med åtskilliga drastiska formuleringar
slår ryttmästaren och godsägaren H Hegardt år 1915 fast att ”bruka
skogsmark som betesmark är att lägga hemsko på husdjursskötselns
vidare utveckling”. Vägen till ”våra husdjurs förädling leder icke genom
skogen utan öfver öppna, väl skötta gräsfält”. I senare skrifter är
han något mera modest och förstår att en omläggning till kulturbeten
kan vara kostnadskrävande. Detta medför att vägen från ”sambruk till
ensambruk” kan ta tid att vandra (Hegardt 1922,1928).
Man skall inte förundra sig, påstod år 1916 professor Nils Hansson,
att de naturliga betena inte ger full näring åt högmjölkande kor. Där
träden beskuggade marken fick växtbeståndet ett lägre fodervärde och
mindre smaklighet. Dessutom förekom i växtmattan ”en riklig inblandning
af mindervärdiga örter” vilket bl a berodde på bristfällig gödsling
(Hansson 1916).
24