Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

skogsvårdslag som offentliggjordes år 1857 ville kronan förbjuda ”svedjande
i skog och betesmark, äfvensom getters utsläppande i skog”(Anon
1858). Mot detta vände sig främst bondeståndets talesmän. Om man
inte fick svedja så ”skulle betesmarken helt och hållet förstöras af barr
och mossa”. I de norra skogsbygderna var getter de enda kreatur som
kunde födas när man anlade nybyggen. Backstugusittare och mindre
bemedlade människor skulle komma i ”största förlägenhet” om förbudet
genomfördes (Anon 1857). Förslaget föll och aktörerna fick nöja sig
med de ändringar som införts i samma års ägofredslag.
När statsmaktens representanter hämtat andan återkom man i en
förordning år 1866 med föreskrifter till de allmänna skogarnas skötsel.
Mulbete kunde regleras i hushållningsplaner, men något förbud mot
detta i kronoparker och häradsallmänningar var det ännu inte tal om. I
stället förespråkades att rättigheterna till mulbete auktionerades ut. Det
är för en nutida läsare märkligt att ta del av statsmakternas agerande tre
år senare när man ville stävja skogsförödelse på Gotland. Då finns inte
ens fårbetet antytt (Hahr 1877), utan man hamnar i en dimensionslag.
I den år 1873 nystartade Tidskrift för Skogshushållning hittar man
många diskussionsinlägg kring skogsbetet. Detta var vid denna tidpunkt
högaktuellt i södra Sverige. Befolkningsökningen var kraftig och försörjningsmöjligheterna
utanför jordbruket små. Torp och backstugor
uppfördes i en rasande takt. Alla behövde bete, vilket ökade trycket
på skogen. Efterfrågan på sågade trävaror från världsmarknaden steg
kraftigt, vilket från andra hållet medförde att träden fick ett ökande
värde. Till följd av detta utbildades och anställdes fler skogstjänstemän,
vilka ute i skogen fick bevittna kreaturens angrepp på de kulturer man
påbörjat. Goda översikter av problemen levereras i tidskriften av de
båda tyskfödda jägmästarna H Gadamer (1873) och W Wilke (1878).
Den senare redovisar t o m resultaten från ett försök med bete, vid vilket
han hägnat en areal samt planterat såväl inom som utom detta hägn. Där
kreaturen betat fick han efter tre år plantera om halva arealen, medan
i den från djuren skyddade marken ”ej en enda planta” gått förlorad.
Wilke avslutar sin argumentation med en önskan om att framtidens
skogs- och lanthushållning ”måtte blifva så intensiv, att skogsbetet bara
behöfde tillåtas under nödår” (Wilke 1878).
En för sin tid mycket spännande och skicklig kalkyl över betets
lönsamhet på ljunghed genomfördes år 1881 av jägmästaren Eugen
26