Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

ubrik fram till 1950-talet. Överjägmästare Matts Juhlin Dannfelt (1954)
ansåg då att denna i ”dess nu beskrivna form innebär . . . omåttligt höga
stängselkostnader i förhållande till den låga och mindervärdiga produktionen
av kreatursfoder”. Under de 90 år ämnet var på tapeten diskuteras
hagmarksskogens indelning och skötsel. De flesta rekommenderar
trakthuggning med korta omloppstider. Men förespråkare för ordnad
blädning uppträder också. Av diskussionerna kring trädslag, föryngring,
skötselform och omdrev att döma hade få av skribenterna någon egen
långvarig erfarenhet av hagmarken (Björkman 1865, Hollgren 1879, Bm
1883, Holmerz 1894, Aspengrén 1907, Schager 1913, Wahlgren 1922).
Till de mera intressant ståndpunkterna hör landshövdingen Björkmans
funderingar kring gräsets kvalitet. Öppnar man hagmarkens trädbestånd
så att ljus direkt träffar marken blir denna utmagrad och mossbelupen,
vilket sammanfaller med direktör Holmerz (1894) rekommendation att
på en sådan areal driva upp ett skogsbestånd så att förnafallet kan berika
marken. Efter 20-30 år kan sedan skogen glesas och gräset ånyo frodas.
Synpunkten jävas dock av att man så småningom blir helt överens om att
inom hagmarken skilja skogs- och betesarealer åt (t ex Wahlgren 1922).
Jägmästare Hollgren, med bas i Halland, levererar en för sin tid udda
synpunkt. I hagmarken bör lantmannen plantera vanliga lövträd. Om
det blir torrår utgör lövet från dessa ett viktigt fodersurrogat. Ännu mer
intressant är motivet för hans råd att införa lövträd ”den naturskönhet,
som skänkes åt den egendom, der löfskogbeväxta hagar omgifva de
odlade fälten” (Hollgren 1879).
Jägmästare Adolf Aspengrén (1907) kom in på samma fråga, när
han med utgångspunkt från förhållandena i Västergötland föreslår, att
de då vanliga planteringsdagarna, som alla folkskolans elever hade
på schemat, överfördes till ”skötseln och förskönandet af hag- och
ängsmarkerna”. Han slår ett slag för inplantering av fruktträd i hagen
säkerligen med förhållandena på Billingen och Kinnekulle framför
ögonen. Det kan för en nutida naturestet vara spännande att ta del av
Aspengréns fördömande av lövtäkten i hagmarkerna. Det ”planlösa
toppnings- eller hamlingsbruket ” gav ”åt hagmarken en viss bild af
förödelse”. Det är sådana, antydda miljöer som ett sekel senare åtnjuter
frikostiga EU-bidrag, då de ur skilda aspekter tillmäts stora värden.
Jägmästare Nils Schager (1913) lanserar med stor pedagogisk skicklighet
förslaget att dela in hagmarksskogen i tre åldersklasser. På medelgod
38