Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

75% av hägnadskostnaderna om grannen inte avsåg att beta sin skog
och påyrkade hägn (Anon 1933, Nyblom 1940, Lothigius 1946). Men i
Norrland fortsatte gemensamhetsbetet som förut bortsett från att ett mindre
antal brukare anlagt kulturbeten (se nedan). Statsmakten hade inte
lyckats upprätthålla ”grundsatsen att en skogsfastighet icke skall föda
annan fastighets hemdjur” (SOU 1940:3). Betydande ansträngningar
gjordes i slutet av 1930-talet såväl från skogs- som jordbrukssidan för
att lösa problemet. Krav ställdes på ett utredningsarbete i vilket inte
minst storleken av skogsbetets skadegörelse såväl volymmässigt som
ekonomiskt borde kvantifieras (Anon 1937).
När Eric Ronge år 1924 blev skogschef i Kramfors lade han ned företagets
plantskola, då han noterat att praktiskt taget alla kulturer spolierats
av betande kreatur (Bendz 2006). I ett föredrag år 1939 påstod han att
sambruk ”mellan skog och bete är icke ett bruk- det är ett missbruk”
som en dyrköpt erfarenhet lärt Norrlands skogsägare (Ronge 1940).
Här får den skogligt bevandrade läsaren för första gången se några
produktionssiffror hämtade från Svenska Betes- och Vallföreningens
försöksverksamhet. Ungdjur växte på skogsbete blott 1-2 hekto per
dag mot 5-7 hekto på kulturbete. Ronge återkom till gethållningen
som i norra Ångermanland inom Kramforsbolagets område var särskilt
besvärande. I Tåsjöbygden fanns exempelvis 85 getter per 100 hektar
åker mot 5 stycken i länets kustland. Den förra siffran utgjorde ett ”fantastiskt
topprekord”. Man kan förstå frustrationen hos den som bedrev
skogsvård i dessa nejder. Ronge avslutade sin omfattande genomgång
av betesproblemen med ett förslag om att i ”en orosmättad tid” såsom
ett ”beredskapsarbete” söka rasera hindren för en snabbare rationalisering
av de båda huvudnäringarnas gränsproblem. Det norrländska
produktionsanslaget som försöksvis införts i Lappmarken samt utanför
denna i skyddsskogar angav en ny färdriktning. Här trädde nu staten
in för att reglera betesfrågan. Några år senare utökades såväl anslagets
storlek som dess giltighetsområde (Axelson 1944).
Lagstiftningsarbetet kring betesfrågorna sniglar sig fram. I förarbetena
till 1948 års skogsvårdslag finns i utlåtanden från skilda håll en
något ”valhänt” önskan om att reglera betet (SOU 1946:41). Men det
enda som kom ut när lagen ett par år senare trädde i kraft var en skärpning
av möjligheten till omföring av skogsmark till bete. Diskussioner
fördes om ägofredslagen från 1933 behövde omarbetas och stramas
32