Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

fallet till 1670 kg per hektar mot 580 kg per hektar på betesytorna
(figur 9). År 2000 upprepades denna inventering. Den gav ett likartat
utslag (se tabell 5). Kruståteln på betade ytor hade ett högre
kväveinnehåll samt ett lägre pH-värde.
9. Under sammanlagt 15 dagar har jag gått med olika koflockar på
skogen och antecknat vad de gjorde. Till 90% bestod födan av
kruståtel (tov, sia). Resten utgjordes av löv (5-8%) samt ett fåtal
örter (2-5%). Bortsett från att olika djur har lite olika preferenser
och att växter har olika smaklighet under betessäsongens gång, så
tuggade korna i sig alla gräs och halvgräs. Några djur var inte helt
förtjusta i vårfryle. På lövsidan var rönn den stora favoriten. Sälg
och asp kom därnäst medan björk hamnade lägst på preferenslistan.
De båda kovallarterna var mycket begärliga liksom röd- och
vitklöver. Maskros, gullris samt ängs- och bergssyra hörde till de
smakliga arterna. Hit kan nog räknas röllika och rosettjungfrulin. En
mängd lågvuxna arter som groblad, blåbär, stormåra och daggkåpa,
ekorrbär, ekbräken, harsyra och smultron hängde med in i djurens
munnar av bara farten. Men mot dessa var betestrycket lågt. Alla
högörter som torta, stormhatt och älggräs undveks.
På svampsidan ratades murklor, blod- och pepparriska medan
korna med förtjusning tuggade i sig soppar och kremlor.
Favoriserade betesplatser var gamla myrstackar eller avskrädeshögar,
där man dumpat organiskt avfall (exempelvis halm).
Även rishögar efter avverkning hörde hit. Till detta skall läggas
vägkanter.
10. En mediandag förflyttade sig koflocken 7-8 km och höll sig borta
från fäboden i 7.5 timmar. En tredjedel av tiden anslogs till förflyttning
medan drygt halva dagen ägnades till aktivt bete. Resten
av tiden idisslade djuren.
Vid ett par tillfällen har jag försökt mäta hur mycket flockens
ledare, bjällkon, åt. I det ena fallet hamnade jag på 23 kg friskvikt
och i det andra på 54 kg. Någonstans däremellan ligger säkert ett
rimligt värde. Ett par inventeringar i slutet av juli pekade på att
biomassan hos gräsen på de hyggen där djuren betade uppgick till
1 300 kg friskvikt per hektar. En statisk kalkyl pekade på att det
fanns tre gånger så mycket betesgräs som de hade behov av.
Sommaren 1999 gick djuren med stor nonchalans förbi det
124