Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU
Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU
Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Hemberg. Han jämförde skogsplantering med såväl får- som kobete. Resultatet<br />
blev en årlig förlust av ”kronor 9,81 på hvarje tunland utmark”.<br />
Denna betesförlust verkade på hemmansägarens ekonomi ”liksom en<br />
smygande sjukdom på menniskokroppen” (Hemberg 1881:90). Enligt<br />
Hemberg hade skogsodling alla fördelar <strong>och</strong> den t o m förbättrade betet<br />
på de utmagrade ljunghedarna blott man skyddade <strong>och</strong> fredade den<br />
nyplanterade skogen under en dryg tioårsperiod. Särskilt den senare<br />
synpunkten ledde till meningsskiljaktigheter mellan herrar jägmästare.<br />
Några kunde tänka sig bete i skogskulturer för att bekämpa gräset. Andra<br />
ansåg ett totalförbud mot bete befogat <strong>och</strong> rekommenderade manuell<br />
gräsrensning med skära. Torpare villiga att åtaga sig <strong>det</strong>ta arbete mot<br />
att de fick gräset, fanns alltid (Giöbel 1874, Gyllencreutz 1874). En<br />
mycket insiktsfull analys av <strong>skogsbetet</strong>s för- <strong>och</strong> nackdelar finns hos<br />
Hollgren (1891).<br />
Kring sekelskiftet 1900 hårdnar klimatet. I en HD-dom 1904 fälldes<br />
hemmansägaren N J Nilsson i Melby på Öland för att hans kreatur vid<br />
tre tillfällen betat på Böda kronopark. Den senare var hägnad med gärdesgården<br />
så bristfällig att djuren kommit in. Nilsson åberopade <strong>det</strong>ta<br />
<strong>och</strong> frikändes i tingsrätten. Men såväl hovrätt som HD fann att han<br />
varit försumlig <strong>och</strong> fällde honom enligt 1857 års ägofredslag. Nilsson<br />
fick böta 25 kronor. Timlönen för en industriarbetare var <strong>det</strong>ta år 36 öre<br />
(Anon 1905 respektive Lagerqvist & Nathorst-Böös 1997).<br />
År 1903 fick statsmakten igenom en ny skogsvårdslag genom att<br />
föra bort ett framfört kommittéförslag om betesförbud. Men tumskruvarna<br />
drogs legalt åt på husdjursägarna, då länsstyrelserna fick rätt att<br />
under viss tid av året förbjuda bete å känslig skogsmark. Detta under<br />
förutsättning att såväl landsting som hushållningssällskap ansåg <strong>det</strong>ta<br />
berättigat. Lagen kunde dock inte hindra en hemmansägare att lägga<br />
om sin skogsmark till bete (Ekelund & Hamilton 2001). Begränsningar<br />
i <strong>skogsbetet</strong> var dock fortfarande små. Genom en serie av kungliga<br />
kungörelser mellan 1876 <strong>och</strong> 1910 blev får- <strong>och</strong> getbete förbju<strong>det</strong> inom<br />
gemensamma mulbetsområden i åtta sydliga län. Getterna men ej fåren<br />
uteslöts från samma områden i ytterligare lika många län. Därutöver<br />
rådde temporära betesförbud för dessa djurslag inom sju län. Blott<br />
Blekinge, Skåne, Västernorrland, Jämtland <strong>och</strong> Västerbotten saknade<br />
restriktioner (Nordfors 1919).<br />
Med tillkomsten av skogsvårdsstyrelserna 1905 riktades många<br />
27
Change language