Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

Endast en och annan vanskaplig björk fanns efter älvstranden… Jag
undrar vad 1880-talets gummor skulle tänka om de helt plötsligt steg
upp och finge se de rika lövbestånd i skogsbackarna och i inägorna, de
som voro vana att hålla efter lövskogen till kärvlöv om sommaren och
kärvris om våren” (Kardell 1991b).
En följd av gethållningen, speciellt i det stora inlandet, var insamlandet
av getris från unga tallar. Under våren, när det som regel var brist
på såväl hö som lövkärvar, skördades såväl tallstruntar som granstrossar
och erbjöds småkräken innan gräset kommit så långt att de kunde
släppas på skogen. Redan år 1722 förekommer detta ”Geterijs” i ett
kungligt plakat, där befolkningen i de socknar som låg närmast Stora
Kopparberget förbjöds att hugga unga tallar (Kungl Majt 1722). Även
annat småfoder såsom en- och granris och ljung skrapades under sena
vårar ihop till dessa djur (se t ex Blixt 1985). Jag minns att jag sommaren
1962 fick se några misshandlade tallar i Ljungdalen, vilka påstods ha
uppkommit efter det att man skurit getris från dessa.
Det volymmässigt mest intressanta hjälpfodret i skogslandet var de
torra lavhedarnas ”mossa”. Man stillade mest kor med denna renlav
men också getter. Teknik och organisation vid insamling finns väl
beskriven i litteraturen (se t ex Levander 1914 och Bannbers 1930),
men omfattningen är svårare att skatta. Från Klövsjö har jag funnit
några arkivuppgifter som omräknat pekar mot att man kring 1850 torde
ha krattat ihop all renlav från 40 hektar om året (Kardell & Olofsson
2000).
Barktagning av tall under savtiden förekom relativt frekvent i det
norrländska barrskogsområdet från i varje fall 1700-talets början till dess
skogen fick rotvärde efter 1860-talet. Förbud mot sådan barktagning
finns i förklaringen (1739) till 1734 års lag. Men liknande förbud kan t
ex i Västerbotten spåras i byordningar redan år 1731 (Isaksson 1967).
Man tog vanligtvis hand om virket till husbehovsved (Högman 1970),
men där foderbehovet var stort väckte företeelsen såväl uppmärksamhet
som fördömanden. När den sedermera kände trädoktorn, Jon Engström,
sommaren 1834 fotvandrar in mot Gällivare, så uppmärksammar han
mitt i den djupa skogen de ”hvita trädstammarne” efter denna fodertäkt
cirka en halvmil från de flesta nybyggen (Engström 1975). Virkesvärdet
var noll och skulle man överleva i denna kärva miljö gällde det att ta
tillvara allting.
17