Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

mark till skog (Wahlgren 1922, Anon 1928a). Därmed har en annan
väg beträtts. Men för att ett antal godsägare eller revirförvaltare anslog
tonen, var det inte många som hörsammade signalerna.
När resultaten från den första taxeringen av Värmlands skogar
förelåg år 1912 befanns att hagmarksarealen utgjordes av 72 946.2
hektar, vilket var 5% av dåvarande utmarksareal (Tiberg & Nilsson
1912). Räknas kategorin mossmarker bort stiger relationstalet med
en procentenhet. Vid den första riksskogstaxeringen, omfattande åren
1923-1929, fanns i landet 965 000 hektar hagmarker eller 4.2% av
den sammanlagda kategorin produktiv skogsmark och hagmark. Som
väntat var beteshagarna sällsynta i Norrland, där kartörerna endast
hittade 9 900 hektar motsvarande 0.7% av skogsmarken. I dåtid var
hagmarkerna en angelägenhet för landet söder om Mälaren, där mellan
10- 16% av skogsmarken var inhägnad och betad. Den högre siffran
gäller Småland (SOU 1932:26). Fram till slutet av 1950-talet pressas
relativsiffran tillbaka till 2.1% (455 000 hektar) för riket i sin helhet.
Majoriteten av kvarvarande hagmarker fanns självfallet i södra Sverige
där relativtalet 5.4% beräknades (Waesterberg 1960). Vid denna
tidpunkt var man skogspolitiskt intresserad av skogens tillstånd inom
olika ägarekategorier. I en speciell utredning från riksskogstaxeringen
redovisades på basis av taxeringen 1953-1957 att 11% av den produktiva
skogsmarken i Småland och Västergötland var hagmarker hos bönderna
samt att virkesförrådet på dessa blott uppgick till cirka hälften av betesfredad,
jämförbar skog. Hos gods, bolag och stat var motsvarande
siffror avsevärt lägre (SOU 1958:45).
Sista gången hagmarksproblemet går att spåra via litteraturen är vid
en sammankomst arrangerad av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
hösten 1960. Då hade i åratal statsbidrag redan utgått till igenplantering
av åkermark, varför det inte var lätt för jordbrukets representant i den
förda debatten att försvara hagmarken (Giöbel 1960). Däremot var
det självklart för skogsbrukssidan att skog i de flesta fall var den optimala
användningen av de goda ståndorter hagmarkerna representerade
(Waesterberg 1960). Men båda de åsyftade huvudtalarna poängterade
hagmarkernas betydelse för natur- och landskapsvård. Inom denna
sektor får vi därefter följa hagmarkernas fortsatta öde.
40