Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

KULTURBETEN
Nästa steg i trädens frigörelse från ”boskapens tand” kommer i landets
södra delar i perioden 1900-1910. Genom ett ”skarpt isärskiljande av
den mark, som skall bära trän, från den, som skall alstra betesväxter”
kan betet förbättras (Hegardt 1914). Flitiga jordbrukskonsulenter hade
då visat att man genom olika markröjningsåtgärder åtföljda av dikning
och gödsling avsevärt kunde höja ett naturbetes avkastning. Anders Elofsons
arbeten inom Svenska Betes- och Vallföreningen demonstrerade
hur låg mjölkavkastningen kunde bli när djuren fick ströva omkring i
stora, vidsträckta och skogsbeklädda hagmarker (Elofson 1914b).
Parentetiskt kan nämnas att kring 1920 påbörjades en annan utvecklingslinje
i och med att betesvallar anläggs på åker. Men det stora arbetet
denna tid var att överföra bättre delar av hagmarken till permanenta
kulturbeten. Arbetsinsatserna var omfattande, men resultaten hoppfulla
(Elofson 1933, Höjer & Juhlin Dannfelt 1932, Holmström 1942). Det
är svårt att hitta några kvantitativa data kring denna verksamhet, men
idéerna drar norrut och når efter ett par årtionden in i Lappmarken (se
t ex Wallin 1940).
Såväl skogsvårdsstyrelser som hushållningssällskap lämnar blygsamma
bidrag till inrättandet av kulturbeten. Penningströmmarna blir
lite stridare efter år 1933, då hushållningssällskapen för förtroendet att
förmedla statsbidrag till betesanläggningar. Dessa bidrag utgick med
25% av anläggningskostnaden, dock högst 250 kronor per hektar. Hur
41