Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

detta är självklart men beaktas föga när någon i mera generella termer
försöker bedöma skogsbetets debet och kredit. Jag måste dessvärre
också i brist på tillräckligt långvariga observationer generalisera även
om jag kunde notera vilka besvärande trampskador som kunde uppstå
regniga dagar när vi i god fart tog oss utför en sluttning.
Den effekt som ur ekologisk synvinkel troligen är viktigast är deras
reglering av trädslagsblandningen. Det är inte en slump att alla äldre
skogar i Klövsjö är barrdominerade. Jag delar inte Lars- Gunnar Bråvanders
(2000) ståndpunkt att man känner igen en betad skog på det
”större inslaget av björk, asp, och ibland äldre lövträd”. Motsatsen är
snarare giltig.
Det finns en populär uppfattning att betesdjuren såväl förbättrar sin
betesmark genom urin och spillning samt vidmakthåller den genom att
inte träd och buskar växer upp. Detta är nog riktigt om får och getter
kommer in i bilden eller om man tränger ihop djuren så att det blir brist
på föda. Men i normalfallet förmår inte en koflock att hålla undan skogen.
Den fördröjer däremot kronslut 10-15 år, vilket säkert har någon
betydelse. Uppkomsten och vidmakthållande av betesslätter och hedar
krävde en gång ett rejält handtag av bönder och drängar.
Att djuren skrubbar sig mot en del träd och ibland deformerar dessa
saknar helt ekonomisk betydelse. Det gör däremot inte trampskador på
granens rotsystem. Genom dessa kan rötsvampar få tillträde. Det vore
intressant om någon ville ta upp denna idé och genomföra en noggrann
studie. I Klövsjö finns ännu så länge goda möjligheter till detta. Jag är
mot bakgrund av vad numera är känt om rotrötans spridning hos gran
inte helt övertygad om att ett direkt samband finns mellan betning och
rötskadad skog (se t ex Lothigius 1937).
Skador på humustäcket har blott betydelse för spridning av vissa
växter. Hit hör på bättre marker gran och på hedar tall. Trots miltals med
vandringar längs buföringsstigar har jag inte påträffat många växter,
som direkt kan hänföras till skogsbetet. Några enstaka exemplar av
rödblära, några ”kattfötter”, fjälltimotej samt rödven utgöra hela listan.
Mina misstankar kring spindelblomster har jag luftat ovan. Även på och
intill försöksfältet på Ol-Jonshygget är de direkt till skogsbetet bundna
växterna få. Jag ser dock att såväl kattfot som rosettjungfrulin växer på
sådana platser, där korna betat intensivt under decennier. Den hyllning
till skogsbetet och dess stora betydelse för artrikedomen, som framgår
117