Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

skogsutbildades blickar mot de små kulturfälten. Norrlandsskogen började
också ge hyggliga rotnetton, vilka där ökade intresset för skogsförnyelse.
Överallt upplevde de uniformerade skogstjänstemännen betande
flockar av kor och får tillsammans med en och annan häst som ett stort
hinder för den uppväxande ungskogen. Det var svårt att nå målet ett
reproducerande skogsbruk med gemensamhetsbeten. Några exempel.
Frans Kempe går i sitt ”linjetal” år 1909 till storms mot ”den inrotade
uppfattningen af betet såsom ett commune bonum”. Men den lag mot
betesförbud å annans mark som vore nödvändig kommer inte enligt
honom att förverkligas på 40-50 år, då motståndet var allt för kompakt.
Han nämner dock inte något om orsakerna till behovet av skogsbete.
Bortsett från detta fick Frans Kempe rätt i sin tidsangivelse.
Byråchefen J O af Zellén genomförde år 1905 vad vi idag skulle kalla
en enkätundersökning efter den nya skogsvårdslagens ikraftträdande.
Han pekar på att i alla civiliserade länder med god skogsskötsel, är
sedan länge allt skogsbete bannlyst. Retoriskt ställer ha frågan om
skogsvegetationen i vårt land hade andra betingelser eftersom vi saknade
motsvarande förbud. Slutpläderingen att betning ” å all skogsmark är i
alla afseenden förkastlig” delades av många. Han fortsätter: ”Intensiv
skogshushållning är oförenlig med betesservitut. En motsatt uppfattning
måste bero af bristande vilja eller förmåga att iakttaga den skada kreaturen
åstadkomma genom bett och tramp eller afsaknaden af begreppet
om en väl vårdad ungskog!” (af Zellén 1906; se även Bellander 1906
med efterföljande diskussion).
En till synes massiv kör av skogstjänstemän ställer kring 1910 krav
på lagskärpning i hela landet. Bakom detta fanns ekonomiska realiteter.
En spekulationsvåg svepte genom skogarna i södra Sverige. Fastigheter
eller skogsparker inköptes och dimensionsavverkades. Uppsågning av
timret skedde ofta vid mobila sågverk ute i skogen. De söndertrasade
skogsbestånden överfördes till betesmark varvid ägarna helt kunde
strunta i all skogsvård. Denna möjlighet ville nu Skogsvårdsstyrelsernas
nitiska personal täppa till. Betesmarkens areal borde vara anpassad till
hemmanets behov (Anon 1909).
I Norrland fick de fåtaliga skogskulturerna bekymmer till följd av det
fria betet. Kreaturen hopade sig under ”mygg- och bromsrika sommardagar”
på ”öppna kulturfält, där de fick lindring från sina plågoandar”,
men åstadkom stor skada på föryngringen (Hermelin 1907). Ett ständigt
28