Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

av andra försök, i många inventeringar samt i generaliserande omdömen
i biologisk litteratur framträder inte speciellt tydligt i mina studier (se
t ex Matzon 1996, Sporrong 1997, Tuupanen m f l 1997, Bråvander
2000, Lindgren m f l 2000, Wichman Hansen 2001). Bortsett från att
många är förtjusta i naturbetesmarker och däri inkluderar några glesa
skogsbestånd, har långvariga studier i skogsmark aldrig genomförts. I
mitt fall hade det varit värdefullt att ha haft tillgång till observationer
från likartade skogsmarker som de vid Mårten-Jöns och vilka varit
befriade från bete under minst ett hundra år.
Jag noterade i experimenten en något högre artdiversitet, på betade
ytor jämfört med de som blev hägnade. Men bilden störs av att hyggesupptagning
som sådan leder till att många växter kan etablera sig under
ett knappt decennium och sedan hålla sig kvar avsevärd tid. Jag misstänker
att denna störning tillsammans med de goda geologiska underlaget är
de viktigaste faktorerna för den stora artrikedom som påträffats. Det är
dock självklart att nutida, täta skogsbestånd är artfattigare än vad deras
motsvarigheter var för något sekel sedan. Vill man lösa denna fråga,
krävs ett relativt storskaligt experiment som följs under lång tid. Det
senare är i kvartalsekonomiens dagar sannolikt helt utsiktslöst.
Nutida ekologer har funnit att nedbetning av gräsfilten leder till tidig
uppvärmning av marken, vilket gynnar vissa insekter (se t ex Hokkanen
m fl 1998). Detta i sin tur kan påverka fågelfaunan. Jag har inget att bidra
med på detta område utöver observationen att gulärlor gärna vistas där
korna betar och skrämmer upp insekter. Därutöver har jag blott noterat
att korna med förkärlek ligger och skrubbar sig i myrstackar. Klövsjös
betesskogar är av detta skäl ganska fattiga på sådana. Från annat håll
anses dock att motsatsen är giltig d v s att betesskogar karakteriseras av
en stor mängd myrstackar. Speciellt skulle detta vara fallet i Stockholm
skärgård (Bråvander 2000).
Korna bidrar aktivt till att nedbrytning av död ved går snabbare. De
trampar ned ris och avfall samt skuffar ibland ned stående döda träd. I
något fall noterade jag hur de t o m kunde äta foskig, kraftigt nedbruten
björkved. Huruvida dessa observationer har någon nämnvärd långsiktig
betydelse känner jag inte till.
Det finns massvis av mycket komplicerade samband mellan djur,
växter och mark. En del ekologer har exempelvis studerat vilka frön
som ”liftar” med kor och får, när dessa rör sig i terrängen (se samman-
118