Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

Vallhjonens vårdslöshet med eld bidrog till att skapa en annan skogsnatur
än den vi nu är vana att se. Den som i likhet med Oscar Dickson
(1859) eller trävaruhandlaren G Liljeroth (1881) fotvandrade genom
den norrländska barrskogen, kunde inte gå många km innan spåren
av en skogsbrand dök upp. Den senare såg elden som en landsplåga,
när nybyggaren betesrensade skogen eller i Lappmarken brände upp
lavhedarna i syfte ”att derigenom aflägsna renhjordarne”.
Den vuxna skogen ger obetydligt med bete för alla husdjur möjligen
med undantag för getter. Skulle inte djuren svälta ihjäl var det många
gånger nödvändigt att manipulera skogsekosystemen. Vanligast var
de antydda eldarna men givetvis högg man sin husbehovsved, så att
öppningar i bestånden erhölls. Huruvida man utnyttjade möjligheten
att genom uppdämning ta död på skog längs bäckar och stränder eller
om den i Dalarna specifika taxningen hade vidare utbredning än vad
som antyds i litteraturen, låter jag vara osagt. Det stod dock fullt klart
för insiktsfulla bedömare i mitten av 1800-talet, att om man svedjade
i granskog så fick man efter tre-fyra år det ”yppigaste gräs av sian”.
Metoden utnyttjades vid all nykolonisation, då man också, enligt den
välinformerade biskopen Agardh, gick in i tallskogen. Det senare var
allvarligt, då man därmed minskade markens långsiktiga produktionsförmåga
(Agardh 1856).
Ytterligare ett område som indirekt kan ha påverkat betesskogen var
utrotningen av större rovdjur. Även hemdjurens bortträngande av älg
hör hit. Jag skall inte ge mig in på några lekmannamässiga funderingar
kring detta problemkomplex. Men det var idéhistoriskt intressant att
i december 2007 läsa en insändare med rubriken ”Ska vi offra unika
lantraser på vargdyrkans altare?” (Skogevall 2007). Här krockar två
naturvårdsmål, vilket speglar de stora förändringar vi mentalt och
kollektiv genomgått under det senaste halvseklet. Ordet lantras ger associationer
till överlevnad på magra beten. Hallander (1989) diskuterar
fjällkons energieffektivitet. Gårdagens kor torde ha varit betydligt mera
hårdföra och tvingats äta foder av sämre smältbarhet, egenskaper man i
nutida nordiskt förädlingsarbete rörande lantraser försöker vidmakthålla
eller återskapa (se t ex Anon 1999). Den entusiasm som professor E O
Arenander visade för denna fråga år 1912, är dock svår att nå upp till
i dagsläget. ”Inom det stora, härliga framtidslandet Norrland har man-
med rätta- enats om att bibehålla och förädla den för förhållandena
114