Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

jag fullt ut, varför ordet sleketaska förekommer i alla uppteckningar
om äldre tiders vallning. I denna väska förvarade butösen en blandning
av mjöl och salt, vilket kunde få djuren på bättre tankar och låta bli att
trampa ner slåtterängarna efter bäckar och i myrkanter.
Det var spännande att se hur djuren omedelbart reagerade när deras
”matte” Birgit Olofsson någon gång kallade hem dem genom att kauka.
De lystrade omedelbart och satte halvspringande iväg mot fäboden. Lika
märkligt var att uppleva hur de började halvjogga cirka en halv km från
fäboden för att sedan de sista hundra metrarna sätta in spurten och rusa
fram till sommarladugården. För mig var det ytterligt egendomligt att
se hur de en solig eftermiddag föredrog att låta sig klavbindas i denna
framför att ligga och njuta ute på det intilliggande hygget. En förklaring
är att knottplågan ibland var stor. Men så var inte alltid fallet.
Två andra iakttagelser. ”Min flock” från Mårten-Jöns betade aldrig
på samma plats två dagar i följd. De gick direkt igenom ett område,
där de varit dagen innan. De tre flockarna på fäbodskogen blandade sig
aldrig med varandra. En flock kunde gå direkt igenom en annan och
fortsätta längre bort. Någon gång kunde det bli lite ”gurgel” mellan
de två bjällkorna. Det hände dock en gång att en främmande, oerfaren
kviga blivit förvillad och kommit ifrån sin flock. Hon följde oss, men
blev under resten av dagen totalt utmobbad och ideligen bortkörd. Hon
slöt sig till mig och jag fick en ny kompis. Under förflyttning fick vi gå
sist och på respektabelt avstånd från de andra.
Flockinstinkten gjorde sig omedelbart gällande när vi någon gång
stötte på en hund. Korna formerade sin försvarsmur. Det senare kunde
också hända tillfälligtvis, när en annan flock närmade sig.
Brunstiga kor var ett orosmoment. Jag noterade en dag hur en sådan
blev bestigen ett par hundra gånger av ett par andra flockmedlemmar.
Det blev säkerligen den dagen låg mjölkavkastning.
När flocken var som störst, 17 kor och kvigor, hade ”vi” en betesbredd
av något hundratal meter. De djur som stod intill varandra i fjöset betade
inte så sällan bredvid varandra hela dagen. När det var dags att idissla
drog sig flocken samman till en mindre areal.
Kornas meny
Korna åt nästan uteslutande tov, d v s kruståtel. I regel utgjorde detta
gräs 90% av födan. Resten bestod av löv (5-8%) samt ett fåtal örter
93