Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

Mossor
De vanliga friskmarksmossorna tar ordenligt med stryk vid kalhuggning.
Återhämtningen går relativt långsamt och kan ta några decennier
(Kardell 2008). På hygget vid Mårten-Jöns gick dock täckningen upp
från i snitt 5.6% år 1994 till 24.4% år 2005, vilket är påfallande snabbt.
En svag positiv effekt kan spåras inom betade ytor, vilket säkerligen har
ett samband med gräsfiltens uppbyggnad. Där kruståteln inte betas har
mossorna etableringssvårigheter. Mosstäcket domineras av väggmossan
som under försökstiden gått från närmast ingenting till cirka 15%
täckning. Husmossan står och stampar och hade ännu år 2005 inte fått
någon fart. De relativt fåtaliga kvastmossorna (mest Dicranum scoparium)
följer väggmossan. Även kammossan visar en med vägg- och
kvastmossor likartad utveckling, dock på en låg absolut nivå. Arten
är jämförelsevis vanlig i Klövsjöterrängen. Den kambrosilurgynnade
kransmossan förekommer i hyggliga populationer, men inte i sådana
frekvenser att den går att diskutera med här utnyttjad metod.
Den sammanlagda täckningen
Ett sätt att illustrera betespåverkan på vegetationen är att slå samman
alla täckningsuppgifter per yta och år. Detta leder till ett mindre fel då
små förekomster får ett något för högt värde. Men i figur 7 har ett diagram
konstruerats på så vis att de fyra hägnade ytornas genomsnittliga
”biomassa” beräknats och jämförs med de fyra betade parcellernas. Att
summan kan gå över 100% beror på att växttäcket är flerskiktat. Den
slutsats men kan dra är att hyggets sammanlagda mängd växter ökar över
tiden. Därutöver är det sannolikt så att betespåverkan med detta mått är
måttlig. De något högre täckningssiffrorna 2000 och 2005 beror till en
del på att de betade parcellerna hyser en del udda örter med vardera små
täckningar. När dessa summeras införs som ovan påpekats ett fel.
Underväxt
Alla förekomster av självföryngrade småträd registrerades i samband
med revisionen år 2005. Viss svårighet förelåg att få med all smågran,
då de minsta plantorna var svåra att urskilja i tät vegetation. Det stora
79