Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

virke (Nordfors 1919). Jag är dock övertygad om att den besvärande
livsmedelskrisen tillsammans med den utbredda fattigdomen i Norrland
mentalt låg bakom oviljan till reglering av skogsbetet.
Även i södra Sverige gick arbetet att mota bort kreaturen från skogen
trögt. När Wilhelm Lothigius år 1914 tillträdde tjänsten som länsjägmästare
i Jönköpings län möttes han av betade kalmarker, både gamla
och nya. Men med seg och ihärdig propaganda samt god samverkan
med länets hushållningssällskap nåddes framgång. Vid tidpunkten för
andra världskriget var länet ”bäst i klassen” vad avsåg minskningen av
skogsbetet (Lothigius 1943). Han noterade hur gran blev rötskadad i betad
skog och björk fick rödkärna o s v. Men också marken, där ”betning
försiggick blev hård och död och bakterielivet, som hjälper oss få god
omsättning” i denna minskade. I Uppland propagerade länsjägmästare
Ragnar Lübeck mycket intensivt för att få bort allt skogsbete, vilket
under 1920-talet var ett av de största hindren för genomförandet av
ett rationellt skogsbruk. ”Skogsväxten skadar betet och betet skadar
skogsväxten. Därför kunna dessa aldrig förenas på samma mark. Ingendera
parten blir nöjd förrän han blir herre i eget hus” (Lübeck 1920,
Kardell 1993).
Skogsvårdslagen av år 1923 ledde blott till marginella förbättringar.
Det blev nu möjligt att skydda viss ungskog från omläggning till bete.
Inledningsvis hade man vissa förhoppningar om att den nya lagen via
skärpta krav i samband med omläggning av skogsmark till kulturbeten
skulle ha effekt (Lothigius 1924). Men såvitt jag förstår fanns ett
betydande motstånd såväl mot skogsvårdsstyrelsernas nya befogenhet
som mot dessas kompetens i betesfrågor. Mellan jordbrukets och skogens
representanter fanns uppenbart en viss animositet (se t ex Wallin
1926, Kellgren 1928, Norrgård 1929, Borg 1930 och Hedemann-Gade
1930). I ett fall redovisar dock Åke Joachimsson hur man på Baroniet
Adelswärd i Östergötland löst denna fråga i samförstånd (Joachimsson
1929). Förslag till ny ägofredslag kom år 1928 och blev häftigt kritiserat
samt omarbetat (Anon 1928b). I sin nya tappning 1933 blev det möjligt
med två typer av komplicerade betesregleringar samt nya grepp vad
beträffar stängselvitsord (Sjöfors 1934). De förhoppningar man från
skogsnäringens sida ställt på betesfrågans lösning infriades dock inte.
Möjligen hade det nya stängselvitsordet i landets södra del en viss betydelse,
då en kreatursägare som insisterade på skogsbete kunde få betala
31