Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

det måste finnas andra och mera komplicerade orsaker. Den hos äldre
Klövsjöbor framförda ståndpunkten att man till skillnad från sina grannar
aldrig sålde skogen och därmed hade kvar sin med tiden alltmer
stigande förmögenhet, kan vara en bidragande förklaring. Många kan
därmed ha blivit delaktiga i det tidiga 1950-talets goda skogkonjunkturer,
vilket kompenserade för de sviktande intäkterna jordbruket vid
denna tid fick vidkännas. Inte heller skall man i detta sammanhang
glömma traditioner.
Utvecklingen av jordbruksekonomien i Klövsjö skiljer sig en hel
del från motsvarande förlopp på andra håll. I närbelägna Ängersjö var
exempelvis allt jordbruk nedlagt i mitten av 1980-talet (Lagerqvist
2008). Där liksom i Lappmarken började omställningen redan under
de första efterkrigsåren (se t ex omfattande analyser i Bäcklund 1988).
Processen är komplicerad där de enskilda brukarna parallellt kan ha
utnyttjat såväl offensiva som defensiva strategier för att klara sin försörjning
från ett sviktande småbruk. Men detta ger få förklaringar till
varför man i Klövsjö höll stånd och behöll sina kreatur och fäbodar,
om än med tiden i allt mer minskad omfattning.
Resultaten från planteringsförsöket på Ol-Jonshygget är pedagogiskt
mycket talande. Den stora förlusten av biomassa hos planterad vårtbjörk
(90%) bör siffermässigt något reduceras, då även älgen varit i farten.
Men experimentet visar att det inte är lätt för späda lövträdsplantor att
utvecklas till träd, när de skall umgås med hungriga djur. Parentetiskt
är det intressant att man redan i mitten av 1850-talet ansåg detta resultat
vara självklart. Den på sin tid mycket välkände biskopen Agardh skrev
om björkens rika uppslag på svedjor. Men att ”den icke vexer öfverallt,
der är den smak kreaturen hafva för dess blad orsaken. Ty i Sverige, der
betet är öppet på alla utmarker, afbites hvarje planta, så snart den visar
sig” (Agardh 1857). Skadorna på björkarna har tillkommit på olika vis
såväl genom tramp som betning. Dessutom lyckades korna dra upp ett
icke föraktligt antal nysatta pluggplantor. Det är svårt att i litteraturen
hitta liknande experiment. I Finland genomfördes somrarna 1935-1936
inventeringar av skogsbetets effekter. I detta fall var det främst fråga
om kor. Av drygt 1 100 studerade björkplantor inom ”betesängar” var
blott 12.5% sunda och oskadda. Inne i skogen däremot var motsvarande
relationstal 55.2% (Lampimäki 1939). I ett annat experiment av
Heikinheimo år 1938 rapporteras att samtliga 2-3 år gamla björkplan-
109