Om skogsbetet i allmänhet och det i Klövsjö i synnerhet Om ... - SLU

skogsbetet oundgängligt fram till den dag alternativa försörjningsmöjligheter
delgavs en mindre välnärd landsbygdsbefolkning.
I en anonym artikel i en tidskrift för lantbrukare påstås år 1863 att
”boskapen om sommaren på skogsbetet oftast förlorar det hull, som
winterfodringen förskaffat den” (Anon 1863). Några bevis lämnas inte
och trovärdigheten kan ifrågasättas. Men denna ståndpunkt är vanlig.
I en samtida lärobok i boskapsskötsel påstås att barrskogsbeten alltid
är magra och ”således odugliga för ordentlig kreatursskötsel”. De
olika lövskogsbetena var däremot av lite skiftande kvalitet, där man
dock skulle undvika de som var förknippade med bok, björk och asp
(Lindeqvist 1853).
Den inflytelserike jordbruksforskaren, professor Hjalmar Nathorst,
var i sin stora lärobok i husdjursskötsel synnerligen kategorisk i sin syn
på skogsbetet. Det avfärdas i en enda mening:”Skogsmark bör aldrig
ens ifrågasättas såsom betesfält, hvarföre vi här helt och hållet förbiggå
den.” (Nathorst 1861). Han är i detta stycke mycket konsekvent, då han
i sin digra översikt om anläggandet av slåtter- och betesvallar förbigår
det då synnerligen vanliga skogs- och hagmarksbetet med total tystnad
(Nathorst 1868).
Löjtnant F Cederborgh ansåg i mitten av 1870-talet från sin värmländska
horisont, att skogsbeten var ”oförenliga med en ordnad kreatursskötsel”.
Skogen borde i en framtid helt befrias från bete (Nilsson 1923).
Jordbrukets alla rådgivare hade inte sina blickar riktade mot skogsbetet
utan mot olika former av hagmarker och kulturbeten (se t ex
Arrhenius 1879). I den mån det omnämns är det i negativa termer. Bete
på ”ohägnade skogsvidder är ej blott ett bestämt hinder för kreatursskötselns
framåtskridande” utan det skadar även jordbruket genom att
man inte kan ta hand om gödseln, påstås i en handbok i jordbruksekonomi
kring 1910 ( Juhlin Dannfelt & Sjöström 1906-1911). Det enda
positiva som går att leta upp kring skogsbetet är synpunkten att detta i
”hygieniskt afseende” var av mycket stor betydelse, speciellt i Norrland
(Hallström 1917). De vintertid illa skötta djuren repade kraft under
vistelsen vid fäbodar och ute i de stora skogarna. Från betesytor kunde
djuren söka sig in i skogen, där de gärna åt av bärrisen, vilka lämnade
dem ”en begärlig och hälsosam omväxling med betesgräset” (Juhlin
Dannfelt 1923). Samme författare är dock lite mera nyanserad i sin
bedömning av skogsbetet i Dalarna. Juhlin Dannfelt (1929) skiljer på
23