jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

kom lite längre bort dök någon av dem upp direkt och spärrade vägen
för mig. De kunde till och med morra åt mig för att skrämmas.
Bj örnhonan tog en gång och daskade till mig med ramen. Jag
blev så sur på henne den gången attjag bestämde mig för att aldrig
mer titta åt hennes håll. Hon hängde mig i hälama hela dagen,
menjag vände mig hela tiden bort från henne. Sedan börj ade hon
gny så ynkligt. Jag tyckte synd om henne, gick fram och klappade
hemre, och då började hon lyckligt slicka mig på händema och
föttema. Då förstod jag att djur kommunicerar med ljudintonation
och med gester, och jag börj ade uppmärksamt betrakta dem
och lära mig deras språk. Senare kom jag att förstå att de inte
släppte mig längre bort från gläntan eftersom det var andra djurs
revir som börj ade där, djur som inte kände mig på samma sätt
som allt som finns på mitt släktterritorium.
Farfar och farfarsfar kom emellanåt på besök till mig i gläntan
och samtalade med mig. De ställde ofta frågor och bad mig svara
på dem. Hos oss förhåller sig den äldre generationen till små bam
som till gudomar och genom bamets svar prövar de sin renhet.
Jag bad Anastasia komma på någon konkret fråga hon hade fått
och vad hon hade svarat. Hon log och berättade:
- En gång sattjag och lekte med en orm. Närjag vände mig om
stod farfar och farfarsfar leende bredvid mig. Jag blev jätteglad
eftersom det är intressant att umgås med dem. Det är bara de som
kan ställa frågor, och deras hj ärtan slåri samma takt som mitt,
djurens slår annorlunda. Jag sprang fram till dem, farfarsfar bugade
åt mig och farfar satte mig i sin famn. Jag lyssnade till hans
hjärtslag och fingrade granskande på hårstråna i hans skägg. Alla
var tysta. Vi tänkte. Det var så skönt inombords, så lugnt och
glädjefullt. Sedan frågade farfar mig:
- Säg mig, Anastasia, varför växer det hår på mig här, sa han
och pekade på huvudet och på skägget, - men inte här? och pekade
på pannan och näsan.
113