jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

och bär. Det hade ju bara varit att gå på gatan där. Att ta av sig
täckjackan och schalen. De skulle ha fallit för dig direkt. Så hade
du inte behövt spinna ditt nät och trassla in mig. Naturligtvis!
Du behövde en person som drömde om att få en son. Och du fick
som du ville. Har du tänkt på barnet? På sonen? Som redan är
dömd att leva som eremit. Att leva så som du anser nödvändigt.
Tänka sig bara, och här håller hon utläggningar om sanningen.
Du tänker nog väl högt om dig sj älv, eremitkvinna. Tror du att
du är sanningens högsta instans? Har du tänkt på mig? Ja! Jag
drömde om att få en son! Drömde om att lämna över verksamheten
till honom. Lära honom allt om affärer. Ville älska honom.
Hur ska jag kunna leva nu? Leva med vetskapen om att min lille
son kryper omkring hj älplös någonstans i djupaste tajgan? Utan
framtid. Utan far. Hj ärtat brister bara av att tänka på det. Det är
inget du kan förstå, som lever som ett vilddjuri skogen ...
- Kanske hjärtat kommer till insikt och allting blir bra? Sådan
smärta renar sj älen, gör tanken snabbare, manar till skapande,
sade Anastasia med låg röst.
Men inom mig stormade ett sådant ursinne, en sådan ilska
Jag kunde inte längre behärska mig. Jag tog en pinne, sprang
bort en bit från Anastasia och började av all kraft slå på ett litet
träd tills pinnen gick sönder. Sedan vände jag mig mot Anastasia
och när jag såg henne det är otroligt, men ilskan började
gå över. Jag fick tanken: ”Varför brusade jag upp och tappade
behärskningen nu igen?”
Liksom förra gången när jag skällde på Anastasia stod hon lutad
mot ett träd med ena handen uppåtsträckt och huvudet lätt
framåtböjt som om hon stod emot en orkanvind. Utan att längre
vara det minsta arg gick jag närmare och betraktade henne. Nu
höll hon händema tıyckta mot bröstet, kroppen darrade lätt och
hon teg. Bara hennes vänliga, som vanligt vänliga, ögon såg på
mig ömt. Så stod vi en stund och betraktade varandra. Jag funde-
153