jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

Anastasia betonade ordet ”duk”. Hon ropade ut ordet med förvåning
och rädsla. Just målarduken är det allra värdefullaste
för konstnären, utan vilket han inte längre kan skapa, och han
ger bort detta allra värdefullaste för sin kärestas skull. När hon
i nästa vers sjöng orden "tåget förde hemıe bort” gestaltade hon
konstnären, en förälskad människa som ser tåget avlägsna sig
och för alltid föra bort hans älskade. Hon gestaltade smäıtan, förtvivlan
och förvirringen.
Gripen av det jag sett och hört började jag inte applådera när
sången var slut. Anastasia bugade sig, inväntade applåderna,
men när dessa inte följ de påbörj ade hon en ny säng med ännu
mer inlevelse. 1 tur och ordning framförde hon alla mina favoritlåtar
från Videokassetten. Och varj e sång, som jag lyssnat på
mer än en gång, var i hennes framförande mer levande och innehållsrik.
Efter att ha framfört den sista sången och inte fått några
applåder gick Anastasia in bakom sina ”kulisser”. En stund satt
jag som förstummad, tagen av den ovanliga upplevelsen. Sedan
rusade jag upp, började applådera och ropade:
- Underbart, Anastasia! Dakapo! Bravo! Alla skådespelare
tillbaka ut på scenen! p
Anastasia kom försiktigt ut och bugade sig. Jag fortsatte ropa:
- Dakapo! Bravo! medan jag stampade med fötterna och
klappade i händema.
Hon blev också uppıymd, klappade i händerna och ropade:
- Dakapo, betyder det en gång till?
- Ja, en gång till! Och ännu en! Och ännu en! ... Det gjorde du
ju jättebra, Anastasia! Bättre än de sj älva! Till och med bättre än
våra stjämartisterl
Jag tystnade och granskade Anastasia. Jag kom att fundera på
hur mångfacetterad hennes själ måste vara om hon lyckades tillföra
så mycket nytt, vackert och levande i sänger som jag trodde
5 63