jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

- Det kommer att bli svårt för dig. Jag kommer inte att kunna
ge dig tillräckligt med hjälp, jag har så lite kraft kvar. Det kommer
att ta lång tid för den att återställas. En tid framöver kommer
jag inte att kunna se på avstånd med min stråle. Jag kan inte ens
se dig riktigt klart med min vanliga synjust nu.
- Anastasia, menar du att håller på att bli blind?
- Jag tror allt kommer att återställas. Det är bara synd att jag
inte kommer att kunna hjälpa dig på ett tag.
~ Du behöver inte hj älpa mig, Anastasia. Se till att ta hand om
dig själv för vår son och för att hjälpa andra.
* * *
***
Jag var tvungen att ge mig av och hinna ifatt fartyget. Jag väntade
tills Anastasia åtminstone såg ut att nästan ha återhämtat sig
och satte mig i båten. Anastasia tog tag i handtaget i fören och
sköt iväg den från stranden. Båten fångades upp av strömmen
och drev iväg. Anastasia stod med vatten nästan upp till knäna,
kjolfållen hade blivit blöt och vaggade i Vågoma. Jag ryckte i
startsnöret. Motorn vrålade till och rev upp tystnaden som jag
vant mig vid under de tre dagarna, båten for hastigt iväg framåt,
allt fortare och fortare, och avlägsnade sig från taj gakvinnan som
stod ensam i vattnet vid stranden.
Plötsligt gick Anastasia snabbt upp ur vattnet och började
springa utmed stranden för att hinna ikapp båten. Hennes hår i
motvinden påminde om svansen på en komet. Hon sprang jättefort
och använde nog all kraft till det - hon försökte göra det
omöjliga, himra ifatt en snabb motorbåt. Men inte ens hon kunde
göra det. Avståndet mellan Anastasia som sprang på stranden
och motorbåten blev sakta allt större. Jag tyckte synd om hennes
meningslösa ansträngning, och för att så fort som möjligt avsluta
det långdragna avskedet tryckte jag av all kraft gaspedalen i bot-
198