jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

Jag blev riktigt arg. Och så fick jag se att man säljer cederolja
på apoteket, och i importerad f`örpackning. Så jag köpte en liten
trettiomillilitersflaska och provsmakade. Där var nog inte mer
än två droppar olj a, tänkte jag, resten är något slags utspädning.
Den gick över huvud taget inte att jämföra med det vi tillverkat
på konsumentkooperativets institut. Och dessa utblandade
två droppar kostade femtiotusen ıubel! Men om man inte skulle
köpa från utlandet, utan sälja själv?! Hela Sibirien skulle leva
i välstånd endast tack vare denna olja! Hur hade vi egentligen
kunnat glömma våra förfaders teknik? Och nu gnäller vi att vi
lever fattigt . . .
Okej, tänkte jag, någonting ska jag väl i alla fall kunna hitta.
Jag får ordna tillverkningen själv, och låta mitt företag göra vinst.
Jag bestämde mig för att göra om expeditionen på Ob, norrut,
och att härvid utnyttja endast ledarfarlyget ”Patrice Lumumba”.
Jag stuvade in olika varor i lastutrymmena och gjorde om fartygets
biosalong till affär. Jag fick leja ny besättning, jag ville inte
be folk från mitt eget företag. Ekonomin hade redan blivit sämre
under tidenjag varit upptagen med annat.
Två veckor efter avgången från Novosibirsk rapporterade mina
säkerhetsvakter att de hade avlyssnat samtal om den klingande
cedern. Enligt deras åsikt fanns det minst sagt ”konstigt folk”
bland de nya besättningsmännen. Jag började kalla enskilda besättningsmän
till mig, och talade med dem om den förestående
turen ut i tajgan. En var till och med redo att ge sig av utan lön.
Andra bad om mer pengar för expeditionen, eftersom den inte
hade omtalats vid anställningstillfället, och eftersom det är en
sak att befinna sig ombord på ett bekvämt fartyg och en annan att
ta sig två och en halv mil in i tajgan och tillbaka släpande på last.
Vid denna tidpunkt var mina tillgångar nästan slut. Cedem
hade jag inte planerat att sälja. Gamlingama hade ju sagt att den
skulle ges bort. Och för övrigt ansåg jag inte själva cedem vara
30