jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

klingat i två år. Den klingar tyst, väldigt tyst. Kanske försöker
den få sin vädjan att räcka längre, men den har bara ett år på sig.
Den måste sågas ned och delas ut till folk ...”
Den gamle mannen pratade länge, och av någon anledning
lyssnadejag på honom. Den underlige sibiriske gubbens röst ljöd
än lugnt övertygat, än mycket upphetsat, och när han hetsade upp
sig började han polera sin träbit med fingerspetsarna med snabba
rörelser, som om han spelade lätt på något instrument.
Det var kyligt på stranden, från floden blåste en höstlig vind.
Gamlingama bar inga huvudbonader och de kalla vindbyama
rufsade om deras gråa hår, men den slitna jackan och skj ortan
på den gamle mannen som talade var uppknäppta. Han gned och
gned med fingerspetsama på hängsmycket som hängde på det
bara bröstet. Han försökte få mig att förstå hur mycket den egentligen
betydde.
En av mina anställda, Lydia Petrovna, gick i land från båten.
Hon sade att alla redan var ombord och klara att ge sig av, och
att de väntade på attjag skulle avsluta samtalet. Jag tog faıväl av
de gamla männen och gick hastigt ombord på båten. Det fanns
två skäl till att jag inte kunde uppfylla deras önskan: att hålla
kvar båten, dessutom i tre dagar, hade inneburit stora förluster.
Allt som gamlingama hade sagt avfärdade jag då som överdriven
vidskeplighet från deras sida.
Under morgonsamlingen dagen därpå fick jag se hur Lydia
fingrade på en liten träbit av ceder på bröstet. Senare skulle hon
berätta för mig att hon hade dröjt kvar en stund efter att jag hade
gått ombord. Hon hade sett hur bestöıt den gamle mannen som
pratat med mig blivit närjag hastigt lämnat dem, och hur han än
kastat blickar efter mig, än sett på sin äldre kamrat medan han
upprört beklagat sig:
- Hur kunde det gå så? Varför kom de inte till insikt? Jag kan
inte alls prata på deras sätt. .. Jag lyckades inte övertyga dem...
22