jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

lig rysning genom kroppen. Mitt ansikte täcktes av doften från
hennes andedräkt. Hennes läppar uttalade inte ”sluta, lugna ned
dig” som förra gången, och j ag kände ingen som helst rädsla.
Jag kunde inte sluta tänka på min son. Och när Anastasia ömt
omfamnade mig, smekte mitt hår och lät hela sin kropp bli min
kändejag något helt obeskrivligt! ...
Först när jag vaknade på morgonen insåg jag att jag aldrig någonsin
hade upplevt en sådan sagolik känsla, en sådan salig förtjusning
och tillfredsställelse. En underlig sak var också att man
alltid brukar känna fysisk trötthet efter en natt med en kvinna,
men det här var annorlunda. Och jag hade en känsla av att ha
skapat något stort. Tillfredsställelsen var inte bara fysisk, utan
även av någon oklar, tidigare okänd art, härlig och glädjerik på
något sällsamt sätt. Jag tänkte till och med det skulle vara värt att
leva endast för denna fömimmelse. Och varför hade j ag! aldrig
tidigare ens känt något som påminde om detta, trots att jag hade
haft olika kvinnor, både vackra och sådana som jag älskat och
som varit erfama i kärlek.
Anastasia var en flicka. En ängslig och ömsint flicka. Men det
fanns också något i henne som inte funnits i någon av de kvinnor
somjag känt. Vad? Var är hon nu? Jag flyttade mig till öppningen
i idet och kikade ut i gläntan. Gläntan låg lite lägre än nattlägret,
som låg på en liten höj d. Den var täckt av halvmetertj ockt morgondis.
I detta dis snurrade Anastasia runt med utsträckta armar.
Hon rörde upp ett moln av dimma omkring sig. Och när det omslöt
henne helt hoppade Anastasia upp lite grand och gled med
benen i spagat som en ballerina genom dimtäcket, landade på
en ny plats och börj ade skrattande åter virvla upp ett nytt moln
omkring sig. Solen hade just gått upp, och dess strålar smekte
Anastasia genom dimmolnet. Scenen var förtrollande och så
fängslande attjag ropade till i ett översvall av känslor:
70