jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

- Den kommer att hj älpa dig skriva en bok åt människorna.
- Det var väl detjag visste - nu börjar du med din mystik igen.
- Jag gör aldrig någon något ont och är inte heller förmögen till
det. Jag är en människa! Om du är så bekynırad över det världsliga
och pengar så vänta lite bara - allting kommer tillbaka till
dig. Jag känner mig skyldig inför dig för att ha drömt så att du får
det svårt ett tag, men det var det enda jag kunde komma på den
gången. Du harju ingen känsla för logik, du måste tvingas att se
den med hjälp av levnadsomständighetema i din värld.
- Jaha, där ser man! Alltså trots allt tvingas? Det är det du håller
på med, och så vill du verka som en vanlig människa.
- Jag är en människa, en kvinna! Anastasia var upprörd, det
märktes på hur hon utropade: - Jag ville och vill ju bara väl, bara
ljus. Jag vill att du ska renas. Det var därför jag tänkte ut resan
till heliga platser och boken. DE har redan antagit det, och trots
att de mörka kraftema alltid kämpar emot vinner de aldrig i det
viktigaste.
- Än du då, med ditt intellekt, din information och energi, ska
du bara stå och titta på?
- När de två stora kraftema drabbar samman till denna grad är
effekten av mina ansträngningar obetydlig, det behövs hjälp från
många fler i er värld. Jag kommer att leta efter dem och finna dem
som den gången när du låg på sjukhus. Men du måste bli åtminstone
lite mer medveten själv också. Betvinga det låga inom dig.
- Vad är det som är så uselt i mig? Vad gjorde jag för fel på
sjukhuset? Och hur kunde du ge mig behandling om du inte var
där?
- Du kände bara inte min närvaro vid det tillfället, menjag var
där. När jag var ombord på fartyget hade jag med mig en liten
kvist från den klingande cedem som mamma på sin tid hade brutit
av innan hon omkom. Jag lämnade den i din hytt när du bj öd
in mig. Du var redan sjuk då. Jag kände det. Minns du kvisten?
172