jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

0)jure[[er1nc'z`nn1Lsı{a
Vi fortsatte vår väg mot Anastasias hem. Sina kläder hade hon
bara lämnat kvar i håligheten i trädet. Galoschema hade hon också
lagt där. Kvar på sig hade hon bara den tunna klänningen. Hon
erbjöd sig att hjälpa till att bära och tog min ryggsäck. Barfota,
med en särdeles lätt och graciös gång gick skönheten från tajgan
framför mig, lätt svingande med ryggsäcken som hon bar i ena
handen. Vi pratade hela tiden. Vad vi än talade om var det väldigt
intressant. Kanske var det intressant för att hon hade en massa
underliga funderingar om allting.
Ibland snurrade Anastasia runt medan hon gick. Hon vände
sig mot mig och pratade och skrattade, och gick så en stund baklänges,
upptagen av samtalet och utan att se var hon gick. Det
var obegripligt hur hon inte snubblade direkt eller stack sina bara
fötter på en torr gren. Det fanns ingen synlig stig på vår väg, men
där sågs inte heller de vanliga hinder som brukar finnas i tajgan.
Utan att stanna rörde eller strök hon emellanåt med handen än
något löv, än någon gren. Hon kunde böj a sig ned och utan att
titta ıycka av någon liten ört och ... äta upp den.
”Precis som något djur”, tänkte jag.
När Anastasia stötte på bär räckte hon dem till mig, och jag åt
dem också medan jag gick. Hennes kroppsbyggnad utmärktes
inte av någon kraftig muskulatur, utan var lagom välbyggd och
jämnt fördelad. Varken smal eller tjock. Kroppen var lite mullig,
spänstig och mycket vacker. Menjag tror den var ordentligt
40