jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

iktigt känna rysningar i kroppen: ”Vad tycker Ni om för musik?
Jaha ... Såhär? Är det inte för högt?” Hon uttalade frasema med
avdelningschefens röst och intonation.
-Anastasia! utropadej ag.
Hon avbröt mig:
- Fortsätt lyssna, snälla du, bli inte förvånad. Men försök, gör
vad du kan för att trots allt förstå vad det är jag säger till dig, du
kan väl mobilisera ditt intellekt åtminstone lite grand. Allt detta
är än så länge mycket enkelt för människan ...
Och hon fortsatte berätta:
- Den där läkaren, hon är mycket bra. Hon är en riktig läkare.
Jag hade det lätt med henne. Hon är snäll och öppen. Det varjag
som inte ville att de skulle fiytta dig till den andra avdelningen.
Till specialiseringen motsvarade den din sjukdom medan hennes
inte gjorde det. Men hon bad sina chefer: "Låt honom vara kvar
så botar jag honom.” Hon kände att hon kunde. Hon visste att
dina åkommor endast var följden av ”något annat". Och det var
med detta ”andra” hon försökte komma till rätta. Hon är läkare.
Men hur betedde du dig? Du fortsatte röka, drack så mycket du
ville, åt både stark och salt mat, och det med ett så svårt magsår.
Du nekade dig ingenting, avstod inte från några nöjen alls.
Någonstans i det undermedvetna var du utan att sj älv ana det
övertygad om att ingenting skulle kunna hända dig. Jag lyckades
inte åstadkomma någonting, snarare tvärtom. Det mörka i ditt
medvetande blev inte mindre och du fick inte mer av medvetenhet
och vilja. När du sedan hade blivit frisk och skulle gratulera
läkaren med anledning av någon högtid, kvinnan som räddat ditt
liv, skickade du en anställd flicka att göra det, och själv ringde
du aldrig ens. Hon ville så gäma att du skulle göra det, hon hade
kommit att tycka om dig som ...
- Hon eller du, Anastasia?
- Vi, om det blir mer begripligt för dig så.
174