jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

- När du hade tagit avsked med mig gick du inte tillbaka till din
hytt direkt. Först gick du in till kaptenen, och tillsammans med
honom gav ni er av till baren. För er var det något rent rutinmässigt.
När ni kom in gjorde ni genast intryck på de närvarande.
Kaptenen var strikt klädd i uniform. Du var den berömde Megré
som många utmed floden kände till, så elegant och respektabel
till det yttre. Ägaren till den för folk i de här traktema ovanliga
köpmanskaravanen. Och ni förstod mycket väl att ni gjorde intryck
på de närvarande.
Ni satte er vid ett bord hos tre urıga flickor från byn, de var inte
mer än arton år och hade just gått ur skolan. Till ert bord kom
man genast med champagne, choklad och nya vinglas, bättre och
finare än de som hade stått framme dessförinnan. Du tog en av
flickoma i handen, böj de dig fram mot hemre och började säga
henne något i örat, jag förstod det kallas komplimanger. Sedan
dansade du med henne ett par gånger och fortsatte hela tiden
prata. Ögonen på flickan lyste, hon var som i en annan värld, en
sagovärld. Du tog ut henne på däck och på samma sätt som med
mig visade du henne fartyget, tog med henne in i hytten och bjöd
henne på samma som du bjudit mig - champagne och choklad.
Du betedde dig inte riktigt på samma sätt med den unga flickan
som med mig. Du var upprymd. Med mig hade du varit allvarlig
och till och med lite sorgsen, men med henne var du glad. Jag såg
detta mycket väl genom de upplysta fönstren i din hytt, och möjligen
fickjag då lite lust att vara i den fiickans ställe.
- Menar du att du blev svartsjuk, Anastasia?
- Jag vet inte, det var en känsla som jag inte riktigt kände igen
Jag mindes kvällen och de unga byfiickoma som hade ansträngt
sig så för att se äldre och mer moderna ut. Morgonen
därpå hade jag och kaptenen ännu en gång gjort oss lustiga över
deras nattliga upptåg. Då i hytten förstod jag att flickan var i ett
161