jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

ten. Genom huvudet for tanken att Anastasia kan tro att jag blev
rädd för henne igen och försöker komma ifrån henne. Motorn
vrålade till och fick fören att höja sig över vattnet och båten att
köra ännu fortare, att ännu fortare öka avståndet mellan oss ...
Men hon ... Herregud! Vad håller hon på med? Anastasia slet
av sig den våta kj olen som var i vägen när hon sprang, och slängde
det sönderslitna plagget åt sidan. Hon ökade hastigheten och
något ofattbart inträffade - avståndet mellan henne och motorbåten
börj ade sakta kryrnpa. Längre fram på hennes väg syntes
en nästan lodrät backe. Jag fortsatte att trycka ned gaspedalen
trots att den redan var i botten, och tänkte att backen kommer att
stanna henne och få slut på den för mig plågsamma scenen. Men
Anastasia fortsatte sin snabba språngmarsch, emellanåt sträckte
hon fram händema framför sig som om hon trevade efter någonting
med dem. Inte hade väl hennes syn blivit så dålig att hon inte
såg backen? Anastasia saktade inte in det minsta, sprang uppför
backen, föll på knä med händema mot himlen och börj ade skrika
åt mitt håll. Genom vattenbruset och motorns vilda vrål hörde
jag hennes röst som en viskning:
-Akta dig för gru-u-unde-e-et, gru-u-unde-e-et, stocka-a-arna.
Jag vände snabbt på huvudet utan att till fullo inse vad som pågick
och snurrade så häftigt på rodret att båten nästan tog in vatten
av den kraftiga lutningen. En jättestock, med ena änden mot
ett grund och den andra strax ovanför ytan, gjorde endast en rispa
i sidan på den f`ramrusande motorbåten. Vid frontalkrock skulle
den lätt ha slagit hål på den tunna aluminiumbottnen.
Närjag väl kommit ut i farleden vändejag mig om mot backen
och viskade i riktning mot den ensamma siluetten som stod på
knä och förvandlades till en allt mindre punkt:
- Tack, Anastasia.
199