jilnastasia - Endast ett nytt medvetande kan ändra vår värld

det. Mycket annat for också blixtsnabbt genom huvudet på mig
och förmodligen gav det upphov till att överlevnadsinstinkten
kom fram till den enda möjliga lösningen i denna situation. Av
all kraft sattejag förtvivlat tändema i Anastasias nakna bröst och
skakade samtidigt fram och tillbaka med huvudet. Jag lossade
bettet så fort hon skrek till. Anastasia släppte mig, hoppade upp
och viftade med ena handen i luften samtidigt som hon höll den
andra för bröstet och försökte le. Jag hoppade också upp och
skrek åt henne medanjag skakade av mig krypen:
- Så du ville mata onnama med mig, din skogshäxa, jag kommer
inte att ge mig så lätt!
Medan hon fortsatte vifta och tvinga sig till att le mot allting
som blivit på sin vakt i omgivningen kastade Anastasia en blick
på mig och gick sakta, inte med språng som hon brukade, ned
till sin tjäm med huvudet sänkt. Jag stod och funderade en stund
över vad jag skulle ta mig till hämäst: återvända till floden, men
hur skulle jag hitta vägen? Följa efter Anastasia, men vad skulle
det ge? Jag gick trots allt ned till tj ämen. Anastasia satt på stranden,
hon kramade sönder örter i händema och gned in bröstet
med deras saft på det ställe där ett enormt blåmärke från mitt bett
trädde fram. Det gjorde nog ont. Men vilket syfte hade hon haft
med att hålla fast mig? Jag stod tyst och stampade i närheten en
stund, och frågade sedan:
- Gör det ont?
Utan att vända på huvudet svarade hon:
- Jag blev mer sårad inombords, och fortsatte tyst gnida in saften
från örtema.
- Hur kunde du få för dig att driva med mig på det viset?
- Jag ville bara väl. Porema i din hud är tilltäppta allihop, de
andas inte alls. De små skalbaggama skulle ha rensat dem, det
gör inte alls särskilt ont, det är snarare behagligt.
~ Och ormen då? Den höll på att bita mig benet!
166